Matförvaring förr och nu.

Hemma i min familj när jag var en liten grabb på trettiotalet hade vi ett litet jordbruk med några kor och grisar. Varje år i början av sommaren skaffade min mamma en eller två griskultingar som skulle bli bra tillskott i matförrådet under vintern.

När grisarna hade växt till sig och var ”slaktfärdiga” vilket i regel inträffade strax före jul anlitades min farfar Johan Lundberg för den förrättningen. Jag kan berätta att min mamma hade ett speciellt knep för att avgöra när de var slaktfärdiga. Hon hade nämligen en repstump som var försedd med en markering i form av en knut. När det började närma sig rätt vikt mätte hon grisens omfång genom att spänna det slldeles bakom nasses framben. När den växt ut så att omfånget nådde till markeringen hade grisen rätt slaktvikt.

Det var alltid en grannlaga uppgift att ta tillvara så pass mycket kött som som det blev av dessa julgrisar. Det uppstyckade fläsket saltades ner i stora kar. Rikligt med salt skulle det vara så att  det väl täckte alla stycken, annars var det risk att det härsknade om det kom i kontakt med luften. Vissa delar som kotlettraden, revbensspjäll etc etc lade man in i konserveringburkar. Det var en omständig process som tog flera dar i anspråk. Man kokade också pastejer och patéer som förvarades i kyla. Konserveringsburkarna upphettades i en särskild apparat så att de blev lufttomma. De på så vis vakuumföpackade delikatesserna kunde när som helst tas fram och avhjutas.

Någon gång i början av 40-talet skaffade sig min mamma en nymodighet som hon var ensom om under rätt lång tid nämligen en ”FRYSBOX” Det var en USA-tillverkad väl tilltagen box av märket Frigidair. Matförvaringen blev med ens mycket enklare. Konserveringsapparaten blev förvisad till historien då vi bara kunde öppna boxen och ta fram portionsförpackade bitar.

Ett par årtionden senare gick man tillsammans i byn och anlade en gemensam frysanläggning men då hade min ömma moder redan god kännedom om frysboxens nyttiga existens. Den frysboxen fungerade oklanderligt under många årtionden framåt. Jag har inte frågat Gullian och Gunnar om de möjligen har den kvar än i dag.

Ja. Det var lite om matförvaring. Lev väl alla blogdiggare.

Matn dä ä halve föa.

Ha man int matn blire nöa.

Men de gäll dell å ha magahove.

Men då matlustn ta överhanna

då äre svårt å stanna

Ja vet na ja för jäg ha prove.