Lite järnvägsdata än en gång.

Som jag nänmt någon gåmg förut bestod Långviksmon vid tiden för järnvägens framdragande bara av några enkla torpargårdar under Långviken. Detta  medan både Björna och Trehörningsjö var mera etablerade samhällen som samtidigt var sockencentrum. Detta innebar att i Björna och Trehörningsjö anlades centralstationer med anställd ”Stins”. Stins är en förkortning för Stationsinspektor. Vid Mattarbodum/Långviksmon anlade man endast ”Anhalt”, vilken hade lägre status. Anhalten var i vanliga fall obemannad. Om man skulle ha bemanning fick ortsborna själva stå för kostnaden. Jag har hört att det från början var meningen att anhalten skulle placeras vid Sjöbotten cirka 2 kilometer söder om Långviksmon. Den skulle då vara gemensam för både Mattarbodum och Långviken/Långviksmon. Efter lite förhandlingar tänkte man om och placerade en anhalt dels vid Mattarbodum och en dels vid Långviksmon. Anhalten vid Långviksmon lades först mot sjösidan, troligen för att det skulle bli lättare för de som kom från Långviken. Efter ett antal år byggde man en ny anhalt och satte den då på den sida som var närmare byn Långviksmon.

Efter några år anställde man en kvinna att sköta anhalten med biljettförsäljning och tågklarering. Den första kvinnan som skötte den var en änka vid namna Karin Bylund. Det berättas att hon var en mycket manhaftig person som skötte sitt uppdrag med bravur. Hon skötte sitt ämbete till en bit in på tjugotalet när min mamma Signe övertog befattningen. Detta uppdrag hade hon till i mitten av trettiotalet då Långviksmon blev upphöjd till riktig järnvägsstation och SJ övertog ansvaret för bemanningen och inrättade samtidigt dygnetruntpassning varför det anställdes 4 personer för det uppdraget.

I dag är nästan alla lokala stationer bortrationaliserade och även den lokala persontrafiken.

Återkommer vid något senare tillfälle med nya intressant berättelser om järnvägen och dess betydelse för orten.

Hejdå.  Jöran.