injail

Alla inlägg under november 2012

Av Jöran Lundberg - 30 november 2012 22:40

Kåldokmens dag.

Hörde i radion i morse att det i dag de 30 november var det ”Kåldolmens dag”. För den skull tog Kärahustrun upp ett antal dolmar som hon lagrat i frysen. Dessa kalaade vi på till middag. Det var tiktigt gott. Naturligvis funderade jag vad en dolma egentligen var. Så jag slog upp det i SAOL. En Dolma= unuformsjacka med tvärgående snören för husar med flera.. En dolme är det samma som kåldolme. Man kan också säga dolma.

 

Vi åt dolmar till middag idag

min KäraHustru och jag

till båtnad för kropp och själ.

Köttfärs som var till behag

och kål av finaste slag

styrkte vårt sanna väl.

Vi firade kåldolmens dag

som om det vore dess födelsedag

som tyckes ett tvingande skäl

Så har vi fullgjort vårt uppdrag

och tar med ett sådant fint företag

ett rungande glatt farväl.

 

Hejdå.  Jöran.

 

 

 

 

 

 

 

Av Jöran Lundberg - 29 november 2012 23:14

BLT-bladet.

Det är inte många av mina bloggdiggare som har kännedom om BLT-bladet och ens vad BLT står för. För de helt ovetande kan jag avslöja att BLT står för Björna-Långviksmon-Trehörningsjö och är ett samarbete mellan de tre orterna. Nu är det visserligen bara andra numret som har kommit så tidskriften har väl inte ännu fått sin egentliga karaktär. Samarbetet mellan orterna är ett tappert försök att genom ett enigt agerande utåt formulera en profil för bygden. Till vilken nytta denna anträngning kommer att bli det får väl framtiden utvisa.

Initiativet kommer från den företagarförening som är gemensam för orterna och benämnes Nolaskogs företagarförening. Alla nya ideer om hur bygden skall fömås överleva måste man klassa som positiva. Men det är å andra sidan en grannlaga uppgift att vända den nedåtgående trend som bygden genomlidit de senaste femtio åren.

Det har med skärpa kostaterats att man inte endast kan  leva av en vacker utsikt eller en rogivande omgivning, utan det är krassa arbetstillfällen som utgör grunden för inflyttning av unga männniskor och familjer. Dessutom måste man skapa arbetsuppgifter som passar den grad av utbildning och kompetens som presumtiva inflyttare har. Detta innrbär i sin tur att en stor del av sasmhällsstrukturen måste omvandlas i mer högteknologisk riktning, vilket inte är gjort i en handvändning. Inte ens genom intensivt samarbete mellan orterna eller utgivande av ett blad då och då.

Ägande och inflytande i olika företag har de senaste decennierna radikalt förändrats och blivit mera ”globaliserat”. Ifrån att förr varit lokalt ägda med människor på orten som haft en annan känsla för människorna har ägande och inflytande flyttats till styrelserum ”någonstans i världen”! Samtidigt blir det allt svårare för små företag och affärer att få naturlig grogrund och utvecklingsmöjligheter eftersom möjlighet till riskvilligt kapital också globaliserats. De banker som enskilda företagare förr i tiden kunde gå till när det behövdes kapital för utveckling och framåtskridande satsar idag hellre de pengarna i Baltikum eller Kina eller gud vet vart, än hos en liten sketen affärsidkare i BLT-området. Detta är tyvärr den krassa verkligheten. Ett fenomen som hellre kommer att tillta än avta.

Som jag skrev i en blogg förut låter det här väldigt negativt och pessimistiskt men tyvåärr är det den krassa verkligheten och den får vi nog leva med. Trots allt har ändå BLT-onmrådet klarat sig relativt bra hittills eftersom ledarna för de stora företagsbildningar som dominerar området än så länge har en generös hållning till bygden. Samtidigt skall man vara medveten om att detta kan förändras endast genom ett pennstreck i ett styrelserum någonstans i världen utan någon som helst känsla för de som ännu befolkar BLT-området.

Jöran.

Av Jöran Lundberg - 28 november 2012 20:27

Möjligen efter nitti?

Jag läste i dagens tidning hur svårt det var för ensamma människor att få plats på ett äldreboende. Ensamhet och optrygghet var inte skäl nog för att bli ihågkommen. Möjligen kunde man få en plats om man hade fyllt 90 år. Nittioåringar och däröver skulle möjligen ”platsa” i det sammanhanget. Nu är det lyckligtvis så att jag är varken ensam, otrygg eller över nittio år. Däremot är jag kvalificerad till att nu och då åka omkring för att ”liva upp” ensamma och otrygga människor. En uppgift som är angelägen men ger också väldigt mycket tillbaka av glädje och tillfredsställelse.

Jag har skrivit en liten visa på just otrygghetstemat som jag kallar ”Balladen om gamle Karl Jonsson”. Den kan sjungas på den melodi Povel Ramel gett visan om Karl Nilsson, ni vet han som staplade bräder. Den lyder så här och jag brukar sjunga den i olika sammanhang nu och då:


Balladen om gamle Carl Jonsson

Goddag på er alla mitt namn är Carl Jonsson

Jag bor uti skogen i mitt hus allén

Jag har haft en hustru som hette,

som hette, som hette........ fru Jonsson.

Men hon dog ifrån mig för hon var sjuk och klen

Nu sitter jag här, som enslig eremit

för de är inte många som nån gång hittar hit

Nu sitter jag här så ängslig i mitt sinn

För de är inte många som nån gång tittar in.

 

För haderi raj raj håll i å dra.

 

För döden och ödet jag har resignerat

jag ser mina dagar så långsamt dra förbi.

ålderdomens krämpor jag har accepterat

att klara skröpligheter är min filosofi.

Gammal jag är  en fattig pensionär

men jag vill nog helst inte vara till besvär.

Gammal jag är en sketen pensionär

men jag vill nog helst bara vara som jag är

 

Till socialtjänsten jag intervenerat

ifall någon hjälp jag skulle kunna få.

En biståndsansökan jag tydligt signerat

om att det möjligen skulle kunna gå

att få en liten tid i livets kamp och strid

för gamle Carl Jonsson som är så go och blid.

Att få en liten tid i livets kamp och strid

för gamle Carl Jonsson som vill ha ro och frid.

 

Men biståndsbedömaren har konstaterat

att åldringen Jonsson han är nog helt okej.

Så omsorgens tanter de har retirerat

artigt och belevat de tackade för sig.

Om ensam han är de skiter vi väl i

för så har vi beslutat och så får de förbli.

Om ensam han är är inte vårt besvär

för så har vi beslutat och så precis det är

 

Sååå...nu sitter jag ensam, allén i min stuga

den syssla jag har är att räkna mina dar.

Utan nån omsorg och utan min fruga

men med många frågor som inte får nåt svar.

Ett bittert ödets nyck kan tyckas att det är

Men så ska det nog vara och så precis det är.

Ett bittert ödets nyck kan tyckas att det är

men det är så beslutat och så precis det är.

Ja. så precis det är...........

 

 

 

Av Jöran Lundberg - 27 november 2012 18:42

Vårdfall eller vårdförfall?

Jag lyssnade i dag på en redogörelse om hur nöjda befolkningen i olika landsändar är med vården.  Det visade sig att Västernorrlänningarna hade så när bottenplacering vad gäller hur nöjda de är med landstingets vårdinrättningar. Nu är det väl i verkligheten så att de  som arbetar ”på golvet” är det i regel inget större fel på. De gör nog sitt yttersta varje timme och minut för att det skall fungera så bra som möjligt. Men det är ofta så att de som styr har inte haft möjhlighet att skapa de bästa förutsättningarna till att utföra en fullvärdig insats. I vårt landsting är det oclså så att det är många specialistkompetenser som är undermåliga och dåligt organiserade, vilket drar ner helhetsintrycket.

Jag diskuterade frågan med KäraHustrun vid matbordet i kväll och konstaterade då att att jag inte var i stånd till ha någon uppfattning om vårdens kvalitet. Detta beroende på att jag så att säga är ”utanför systemet”. Jag har varit i kontakt med vårdintättningar fem gånger under mitt åttioåriga liv. Första gången var när jag gjorde rekryten då de genom en läkarbesiktning konstaterade att jag hade de fysiska förutsättningarna att tjänstgöra som ambulansförare. Andra gången var när jag var ute för en bilolycka och var tvingad att sy ihop ett hål i överläppen. Doktorn var då vänlig nog att använda en gråvit tråd som matchade min mustage. Tredje gången var när jag fick läkarintyg för att ta mitt flygcertifikat. Fjärde gången var när de sydde ihop ett otäckt sår från ett yxhugg som jag ådragit mig i ”veaskogen”. Femte gången var för några år sedan då jag var i behov av ett friskintyg för körkortet då de konstaterade att min gamla lekamen var i hyfsat gott skick. Jag hade väntat mig att man liksom på bilprovniingen skulle få någon anmärkning här och där men jag slapp undan utan efterkontroll. De behövde inte ens justera carburatorn eftersom jag på äldre dar drar väldigt lite bränsle. Och ljusinställningen behövde  de heller inte åtgärda.

Att den allmänna sjukvården är mycket bra och nödvändig på olika områden är det väl ingen som ifrågasätter. Det vittnar inte minst kundtillströmningen om. Många gånger är det livsavgörande att snabbt komma under läkarvård. Dessutom har det numera utvecklats specialkompetenser som leder till att en gravt invalidiserad person kan behandlas och få ett fullvärdigt liv. Hatten av för alla som på ett eller annat sätt har en roll i vårdyrket, de är värda all lovprisning.

Jöran.

Av Jöran Lundberg - 26 november 2012 22:01

Religionen förbjuden i kyrkan.

Hörde häromdagen att från skolverket hade det utgått ett påbud om att förbjuda all religiös antydning vid skolsamlingar i kyrkan. Det skulle kunna uppfattas som kränkande för eleverna. Hur man i en sådan situation skall utforma en kyrklig samling hade de inte någon idé om.

Tänka sig en advents- eller julhögtid utan att ens tända ett ljus eller sjunga en psalm. Det kommer att bli grannlaga gränsdragningar för att avgöra vad som är tillåtet och inte. Visserligen framträdde skolministern och försökte gjuta lite olja på vågorna vilket i viss mån bara förstärkte förvirringen.

Man kan undra var det svenska samhället är på väg. Det finns uppenbar risk att det blir så slätstruket och andefattigt att all tid går till hänsynstaganden hit och dit. Det går framförallt ut över ungdomen som skall växa upp i ett samhälle utan vare sig normer eller lagar. Skurkarna jublar, eftersom de i framtiden kan värva vilsekomna unga människor in på laglöshet och anarkism. Utan en uppfattning om vad som är rätt och fel blir de lättillgängliga offer för skrupelfria element.

Genom historien finns otaliga exempel på hur förödande det är för ett samhälle som saknar fasta normer. Det är högtstående kulturer som förintats på dessa grunder. Det har tagit århundranden innan dessa har rest sig ur spillrorna. När stora delar av befolkningen tappar känslan för vad som är mitt eller ditt blir det en cancersvust som är smärtsam att operera bort. När det anses som en seger ifall man kan stjäla 4.000 liter diesel och klara sig från upptäckt är det något som är fel.

Vår svenska rättsuppfattning bygger i grunden på kristna normer och vad dessa lär. Ingen människa i världen har ännu kunnat ersätta dessa med någonting annat. Därför finns det all anledning att värna om den kristna etiken och dess grundvalar. Att föbjuda kristus i kyrkan är bara en del i en komplex världsbild, men ändå ett steg på vägen mot ett sekulariserat samhälle.

Jöran.

Av Jöran Lundberg - 25 november 2012 21:47

Konsert.

Under söndagseftermiddagen var Kärahustrun  och jag till Örnsköldsvik och till en konsert med Öviks Big Band. Tor-Leif,, vår son, var på olika sätt delaktig i konserten. Dels spelar han saxofon i bandet och dels har hans företag Jeremiah Musik AB ljud och ljus i evenemanget.

Charlotte Pirelli hade åkt upp från Malmö, där hon vanligtvis sjunger i en opera, för att fungera som sångerska och solist. I evenemanget deltog också en grupp från gospellinjen på Mellansels musikhögskola.

Det var en mycket charmig konsert där orkestern, solisten och övriga agerande var väl samövade.

Så ligger en ny vecka framför med allt vad det innebär.

Hejdå.

Av Jöran Lundberg - 24 november 2012 22:31

Julmarknad.

I dag var det julmarknad i Jollenhuset med åtskilliga utställare. Ett årligt återkommande jippo som drar väldigt mycket folk till sig. Det var nog ett trettiotal försäljare som hade massor av olika varor att erbjuda. Nu är både Käraustrun och jag inte nåra bra kunder vid sådana tillfällen. Våra inköp stannade vid ett paket tunnbröd, en snygg skjorta och några deciliter grädde. Dessbättre var det många andra som handlade så mycket mera så det ordnade sig nog för de stackars marknadsknallarna. Det är ändå positivt att det ordnas något för folket här i glesbygden. Särskilt när den gråtrista höstvintern sluter sig omkring oss.

I dag är det precis en månad kvar till julafton, en dag och en kväll som många ser fram emot. Det är en gynnsam helg i år för knegarna eftersom det är många helgdagar i rad. Kanhända behöver de ett litet avbrott i arbetet. Tyvärr är det väl så att ibland utlöser sådana avbrott enbart stress och frustration. För en glad pensionär har det inte så stor betydelse om det är helg eller söcken eftersom man ändå disponerar tiden.Julhelgen har dock en viss charm eftersom den ger oss människor en tid av stilla ro och eftertanke.

Så går livet vidar här på Tallbacken till gagn för de som har sin dagliga tillvaro där. För alla andra har det mindre betydelse, eller hur?

Hejdå.

Jöran.

Av Jöran Lundberg - 23 november 2012 19:06

Det kontantlösa samhället

Nog har en hel del förändrats under den tid man har levat. Förr i tiden då vi hade en hel del anställda i företaget var det att varje månad se till att de fick ut sin avtalade lön för arbetet. Der gick så till att man lade en viss penningsumma i ett kuvert som man en särskild datum, hade med sig och delade ut. I den försändelsen låg således den summa pengar varje arbetare skulle ha för att klara sig till nästa månad. De i sin tur betalade sina räkningar gnom att dela ut av dessa kontanter till de som hade fordringar på dem. Blev det så något över hade de oftast dessa pengar i sin plånbok att användas vid behov.

Nu får Kärahustrun och jag våra pensionspengar varje månad genom att summan av vårt tillgodohavande på vårt konto i banken förändras i gynnsam riktning. Några pengar i form av sedlar och mynt ser vi inte. När vi sen skall betala våra räkningar sätter vi oss vid datorn och genom att ge order till höger och vänster blir dessa reglerade tillfredsställande. Fortfarand utan att se några kontanter..

Nu har vår bank, som inraättades i Långviksmon i stort sett den dag då Siv föddes nämligen 1936, helt övergivit oss. Kontoret är borta och därmed kontanterna. Förr hade vi så kallad ”bank i affär” där vi kunde hänta kontanta medel, men den servicen har de också dragit in på. Personligen har vi gått över till Handelsbanken som fortfarande har kontor i Trehörningsjö och Björna. Och som dessutom, hör och häpna, har kontanta pengar man kan hämta där.

 

Jag tycker ”nonkontanthanteringen” är en usel utveckling. De enda som gynnas av denna ordning det är skurkarna och bankrånarna. Förr i tiden var pengarna utspridda i så många kontor så det var inte lönsamt att utföra någon stöt. Nu när pengarna är koncentrerade till ett färre antal stora kontor och stora summor måste transporteras, har det blivit så mycket lättare.

Tråkigt nog är detta bara början på en utveckling som leder till avveckling av mänsklig gemenskap och social samvaro. I framtiden kommer datorerna att träffas till ekonomiska konferenser där de med digitala gester utformar den ekonomiska politiken. Innan detta sker kommer väl troligen maskarna att krypa genom mitt kranium och processen överlåtes till kommande generationer att tackla. Halleluja! Men det finns risk att det kontantlösa samhället blir det kontaktlösas.

 

Jöran.

 

Presentation

Fråga mig

20 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16
17
18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30
<<< November 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards