SJ hade ”backsitdriver” i vissa fordon.

Även om organisationen vid gamla tidens banverk var tämligen enkel fanns det ändå  en vis hierarki. På nedersta pinnhålet i stegen var banarbetarna. Det var dessa som utförde jobbet för att hålla järnvägen i trafikdugligt skick. Ledare och boss för dessa arbetslag var i regel banvakterna som hade god kännedom om vad som behövde årgärdas på den del av järnvägen som de hade ansvaret för. Ofta var dessa enkla månniskor säsongsarbetare eftersom det mesta arbetet av naturliga skäl utfördes under sommarhalvåret. På vintern var det snöskottning och så kallad ”kilning”. Det var nämligen så att banvallen var inte tjälsäkrad med påföljd att det blev upfrysningar på vissa ställen utefter linjen. För att utjämna dessa ”pucklar” måste man lyfta rälsen med hjälp av kilar på angränsande delar.

Nästa man i hierarkin var ”Banmästaren”, vilken hade högre rang och basade över ett antal banvakter. Han hade alltså det övergripande ansvaret för en längre sträcka av järnvägen. Om jag minns rätt var det 3 banmästare på avsnittet Mellansel till Vännäs. En var stationerad i Mellansel, en i Björna och en i Nyåker.

Så fanns det ”Baninspektor” och ”baningenjör”. De var stationerade i Vännäs och patrullerade spåren med jämna mellanrum. De åkte i ett automobilliknande fordon där ”Chauffören” satt i baksätet och körde. Baninspektorn och baningejören satt i framsätet för att på så vis ha bättre uppsikt över järnvägen. Jag minns att vi som barn hade en väldig respekt för dessa som kom farande efter spåret så vi höll  oss på behörigt avstånd. Det hände ibland att det stannade och kontrollerade den enkla anhalten i Långviksmon. Under tiden som mamma Signe arbetade vid stationen var det hon som fick ta emot dem och visa dem runt. Så gick det till på den gamla goda tiden, Halleluja!

Jöran.