Lägesrapport.

Coronalivet fortsätter här på Tallbacken. En viss anpassning har inträtt som innebär att livet inte är så komplicerat längre. Allt eftersom tiden går har man utarbetat vissa livsmönster som gör levnaden enklare. Hysterin omkring pandemin har också avtagit vilket gör att allt fler har inrättat sig till ett ganska normalt leverne. Vad gäller vädret och sommartemperaturen har det blivit bra mycket normalare. Det har  förändrats till en period med lite mera regn av och till och inte så stekhett. Någon regnskur emellanåt är gynnsamt för naturen och växtligheten. Jag har upptäckt att lingonen blommar något alldeles särskilt i  år. Blir det bara gynnsamt med regn kan man förvänta sig en stor skörd. Mitt misskötta jordgubbsland blommar också kolossalt så jag förväntar mig en viss skörd även där.

Min barndoms fotbollsplan.

Nu är rivningen av Långviksmons finaste hyreshus avslutat och så småningom blir där en fin gräsmatta. Den yta som i forna tider var en så kallad myrplan där man lade upp myra och torvströ till tork och som vi förr använde som fotbollsplan är nu återställd. Men jag tror inte att det blir så många fotbollsmatcher spelade där. Men det kan bli en utomordentlig yta för vi pensionärer som bor här uppe att använda den till olika sysselsättningar som Boule och Kubb med mera. Bifogar bilder från det blivande gräsytan.

Vedhantering.

Jag sysselsätter mig  av och till med att fixa ved för kommande bränslesäsong. Med 'Thor-Leifs hjälp har jag ett stort upplag som skall kapas och klyvas. Mängden räcker nog för vintern. Sture har lovat mig att kapa den i lämpliga längder och kanske även med klyvning. Thor-Leif håller på att tillverka en klyv men det går långsamt för honom på grund av allt annat arbete. Men det ordnar sig nog.

Att förhindra smittspridning.

Under ett av lägren som en sommarvecka var förlagt till Lilla Buröholmen i Örnsköldsviks skärgård hände det sig  att i slutet av veckan en av deltagarna insjuknade i någon sorts virussjukdom. Eftersom man var osäker på vilken virus som var orsaken beslöt man att inte bryta läget förrän man utrett fallet. Det kunde ta ett antal dagar.

Vi andra som deltog i lägret var inte ledsna för det. Vi stannade gärna någon vecka till. Men för lägerledningen uppstod en problematisk situation eftersom man inte hade livsmedel (strömming) tillräckligt för ytterligare tid. Larm gick ut till de olika församlingarna att ställa upp med mat för de "strandsatta". Då ryckte bland andra min mor Signe in och bakade otaliga skorpor som skickades till lägret. Jag kan vidimera att hon var väldigt driven på att baka läckra och spröda så kallade långskorpor.

Efter ett par dagar i karantän på ön hade man konstaterat att det inte var så farligt smittsamt varför men kunde bryta lägret. Men vad skulle man göra med det stora skorplagret som fanns. Jo. man beslöt anordna ett gigantiskt saftkalas där man fick doppa så många skorpor man ville. Det blev en formidabel tävlan mellan främst pojkarna vem som kunde få i sig så många skorpor som möjligt. Nu minns jag inte exakt vem som vann men jag tror att segraren fick i sig 53 skorpor och därtill  många glas saft. Men ett minne för livet blev det.

En väl underhållen byggnad.

Är i dag bebodd i andra led efter byggherren.

Om olika sätt att diska.

Jag har tillbringat större delen av dagen i Hemsjön tillsammans smed Thor-Leif och Kristina Dagen avslutade med en smaklig måltid med grillad kyckling som är deras specialitet. Kristina gör den goda marinaden och Thor-Leif grillar. Efter måltiden var det frågan om diskning som utförs i en diskbalja efter alla konstens regler. Någon diskmaskin finns naturligtvis inte tillgänglig där uppe i skogarna.

Då erinrade jag mig ett ungdomsminne som ännu ligger väl präntat i mitt medvetande. Året var troligast 1944 och vi var ett gäng ungdomar från Långviksmon som tillbringade en vecka på juniorläger på Lilla Buröholmen, en liten ö ute i Örnsköldsviks skärgård. Vi åkte ut till ön med ångfartyget Express som den tiden trafikerade skärgården. Det kan man nu se ifrån ett historiskt perspektiv.

Förhållandena var av det enklaste slaget, Vi var inlogerade i en lägergård som ägdes av IOGT. Vi sov på golvet i en lada på ön på halmfyllda madrassvar som vi själva fyllt hos en bonde på grannön Men lägret var av den kalibern att det blev att minne för livet. Mathållning som sköttes av an kvinna som ur ett barns perspektiv tycktes komma direkt från stenåldern. Men god mat kunde hon laga till idel hungriga ungdomar. *Det var också så att en av medlemmarna i dåvarande Örnsköldsviks missionsförsamling var en höjdare inom Ångermanland fiskförsäljningsförening och sponsrade lägret med några lådor strömming. Det hade till följd att det var alltid en strömmingsrätt på matsedeln varje dag. Kokt strömming. stekt strömming, Stekt inlagd strömming, rullströmming och vete attan vad hon fick till alla strömmingsrätter ifrån. Men för min del som var förtjust i strömming i alla dess former njöt jag storligen av dieten.

Äntligen kommer jag till disken. Det var nämligen så att i utrustningen inför lägret ingick att ha med sig egna grejor för måltiderna. Djup och flat tallrik och bestick samt någon mugg att dricka ur. På dessa attiraljer blev vi serverade under hela lägret. Diskningen av dessa fick vi själva ansvara för. Det gick så till att efter (nästan) alla måltider vaskade vi av dem i Bottenhavet utanför ön. Bland småfisk och tång och diverse annan smörja. Det var ett enkelt sätt att diska på, men vad jag kan minnas var det inte någon enda som led någon men av förfarandet. Vi levde således under parollen "Att: lite skit får man väl tåla".

Barndomens och ungdomens sommarläger med dess budskap och gemenskap, hade förvisso en stor betydelse för ens framtida livsinriktning. Även om de var enkla och primitiva sett med dagens ögon. Man befann sig ju i ett receptivt skede i livet då man var som mest mottaglig för intryck och normer av positiv art. Därtill byggde man upp en otroligt fin gemenskap. '

Som vuxen verkade jag själv i denna fruktbara gemenskap under större delen av mitt liv

En gedigen villa.

Tjädervägen 16 är väl underhållen och bebos än i dag bebos av den ursprungliga byggherren.

Ett litet välgörande regn.

Ett mindre åskväder passerade i dag våra breddgrader. i samband med det fick vi ett välbehövligt regn. Det var ett rätt stilla regn som vattnade marken bra. Jag skulle tro att våra lantbrukare är tacksam för varje droppe som kom. För det är verkligen torrt i markerna. Det var också välgörande för  markernas bär och örter. Vid Högbrännaberget, bara några mil härifrån, har en skogsbrand startat och är för närvarande inte under kontroll. Terrängen är besvärlig för markbekämpning men två helikoptrar är på plats och bekämpar branden från luften. Det är stor brandrisk och varsamhet med eld är av högsta prioritet.

Jag erinrar mig därvid en händelse från 1937 då jag var åtta år. Då var det också en varm och torr sommar. Någon gång i juli, jag minns inte det exakta datumet. Mörka moln tornade upp sig och gav signaler om ett kommande åskoväder. Ovädret gav upphov till en enda kraftig blixt med åtföljande dunder. Det visade sig att denna enda blixt hade slagit ner och antänt det gamla missionshuset som invigdes 1911. Ett antal personer var snabbt på plats och försökte rädda det som räddas kunde ifrån den brinnande byggnaden. Man gick in genom en fönsteröppning vid estraden och var på väg att föra ut orgeln men överraskades av hettan så att man misslyckades. I hyllor på räcket till estraden låg många dokument, sångböcker och annat, men i den panikartade situationen tänkte man inte på att rädda dessa. Detta trots att det inta tagit många sekunder att samla ihop dem och slänga dem ut genom fönsteröppningen. Protokoll från församlingens första tid fram till 1909 saknas. Det kan tänkas att de försvann i lågorna.

Som åttaåring minns jag brandtillbudet mycket väl. Jag och mina bröder var med i den stora skara som registrerade brandförloppet. Jag minns särskilt hur man försökte bekämpa elden trots att byggnaden var helt övertänd.  Någon brandkår fanns inte tillgänglig. Man hämtade en handpumpad brandspruta från sågen men den hade ingen som helst effekt på brandförloppet. Byggnaden brann således ner till grunden med inventarier och allt.

I missionshusets pastorsbostad på övervåningen var min farbror John med sin fru Gerda och den tämligen nyfödda Björn-Sture hyresgäster. Men turligt nog var familjen inte hemma vid brandtillfället. Min farbror John och pappa Esra hade nämligen ett bygge i Björna som de arbetade vid. De hade tillgång till bil, en Willis Owerland Whippet, och åkte med den till Björna på morgonen. Turligt nog följde Gerda och Björn-Sture med i bilen till Mattarbodum där de var hos farfar och farmor över dagen. Annars var det inte säkert att de kunnat rädda sig ut ur den övertända byggnaden. Lite av änglavakt således.

Det var naturligtvis ett svårt slag för den lilla församlingen. Någon brandförsäkring att tala om fanns heller inte. Men byggande av ett nytt missionshus blev en hela bygdens angelägenhet. Mo och Domsjö till exempel ställde upp med en hel del virke och dessutom Treetex (ett isoleringsmaterial). Vad jag kan minnas så kunde man inviga en ny kyrka endast efter något år.

Puh! Vilken värme.

Med temperaturer upp emot trettio grader i skuggan är det inte lätt att vara så aktiv som man önskar. Då passar det bättre med en slö tillvaro inomhus. Jag steg upp vid sextiden i morse när det var lite svalare  och klippte gräsmattan färdigt. Men då var det i stället flugor och knott som i myriader vimlade omkring mig. Den plågan fick jag stå ut med. I övrigt blev det inte mycket. Ett bildbevis från i dag  bifogar jag.

I går var jag upp till kyrkogården och kollade blommorna på gravvårdarna. De behöver mycket vattning i den här värmen. Men eftersom de får vatten är det en blomsterprakt utan dess like.Där vi har lådor med självbevattning är det lättare.

I övrigt går livet sin gilla gång här på Tallbacken.

Fastigheten Tjädervägen 14.

Byggnaden är i dag väl underhållen och bebodd.