En ovetenskaplig teori.

Krig och konflikter har alltid präglat vår tillvaro. Det är få regioner på vår jord där människorna lever i fullständig harmoni med varandra. Det finns på ett färre antal isolerade öar i Stilla havet där samhällsstrukturen är så danad att innevånarna alltid hjälper varandra. Det är relativt små samhällen där antalet samhällsmedborgare är tämligen konstant.

Allt eftersom har konflikter stater emellan blivit mer komplisserade och mer förödande. Som i Syrien till exempel där det inte endast är två stridande parter utan ett antal olika falanger som var och en arbetar för sina egoistiska syften. Detta innebär att en eventuell fredsprocess försvåras. Runt om i vår värld finns det oroshärdar som är ytterst svåra att komma tillrätta med.

Jag har den teorin att ökat antal krig och konflikter beror på att vårt klot är överbefolkat. Jordens befolkning har ökat från 6 miljarder vid millennieskiftet till dagens cirka 7 miljarder. Det är inte omöjligt att det i framtiden kan bli problem för jordbruket att livnära så många. Detta på grund av fosforbrist. Av den anledningen är det en förestående grannlaga uppgift att komma till rätta med detta växande problem. Det kan också hända att problemet löser sig självt med en radikalt försämrad livsmiljö, alla ansträngningar till trots. Aven en global naturkatastrof i framtiden kan begränsa antalet innevånare till hanterbar mängd. På detta lite otröstliga dilemma har jag ingen lösning på. Möjligen kan en tröst i bedrövelsen vara att det ännu finns tid att styra utvecklingen i mer gynnsam riktning.

Poesi

Bland ordens myriader jag skriver några rader

med ynklig poesi

erbarmligt små tirader av främmande ballader

utan mening i.

Mot stjärnorna jag siktar och min båge riktar

mot aftonhimlen klara.

Men fantasin mig sviktar, jag bara floskler diktar

ett lappri blir det bara.

Så till slut det bliver det lilla som jag skriver

blott bara stumma ord.

Ty det som jag bedriver är endast sånt som driver

förnuftet från vår jord.

Poetens sanna mening är ord som bildar mening

ty framgång spås däri.

Processens sanna rening i meningars förening

är ljuvlig poesi.

Med ordens krumelurer och många fina turer

kan det bli poesi

Ty stramande strukturer och finfina figurer

till sist det skrivs däri.

En sliten kvinna.

I kväll vill jag hylla en grupp arbetstagare som sällan syns i rampljuset eller är nominerad till något nobelpris. Det är de som arbetar med städjobb. Då menar jag inte smeder utan de som är mera bunden till sin mopp. Således städare. De stretar dag efter dag utan att det tar något slut. De är alla värda att uppmärksammas på något sätt.

Jag möter aldrig någon som håller på med städning utan att stanna och säga några uppmuntrande ord. De bara gnor och gnor utan att egentligen komma någon vart. Varken på golvet eller i livet. Visst finns det sådana som har dille på städning. Sådana som mår dåligt om de inte har det fejat till sista dammtuss. Till denne någons ära har jag skrivit en drapa jag bifogar min blogg i kväll.

Städerskan.

En dammtuss som virvlar runt i en vrå

du jagar och stressar och driver

Och skräpet som samlats du fångar också

tills skinande blankt det bliver.

Den yta som noggrant skurats i går

den som du dammsög i morse

Den även i dag en rengöring får

tills den blir blank som en Porse.

Och ser du en dammtuss som virvlat in

den som golvet befläckar

Då går du omkring med en amper min

tills det befriats från fläckar.

Om det berodde på dig blev det rent

i varje skrymsle och gömma

Du skulle ävlas bå`d bitti och sent

för att din städlusta tömma

Omsider du kommer till himmelens sal

och möter din Herre och Gud

Du ställer en fråga med vackert tal

klädd i din snövita skrud.

Var finns redskapen så jag kan bona

rent dina gyllene salar

Inte en enda fläck vill jag skona

mitt städdille skvalpar och skvalar.

Safir, onyx, turmalin skall jag feja

med särdeles hängiven iver

Din solkiga tronstol skall jag också greja

så att den skinande bliver.

Så skall jag städa en evighet lång

för att min Herre behaga

Jag struntar totalt i bå`d harpa och sång

blott jag får damma och tvaga.

Vintertid

Jag vill påminna er att nu skiftar vi till vintertid vilket innebär att vi ställer tillbaka klockan en timme. På så vis har vi en timme extra som vi får göra vad vi vill med. Om det nu till äventyrs gör någon skillnad. En dikt som återkommer varje år vid den här tiden bifogas.

En timme tillgodo.

En dagsvers med anledninga av att vi går tillbaka till vintertid. (normaltid)

I natt vi får en timme tillgodo

Just den tid vi förlorade sist

Då är vi tillbaks till den punkt där vi stodo

till ruta ett, jomenvisst.

Men tiden är en besynnerlig gåta

den lär vi väl aldrig förstå

Att lösa den gåtan lär väl ej båta,

men vi får väl leva ändå

Lär oss att bruka den tid som är given

med all den visdom vi har

Det är den bön som alltid är skriven

även för kommande osedda dar.

Hjälp oss att leva tryggt i Hans händer

bruka var dag som ett liv.

Vara frimodig vad som än händer

visdom Herre oss giv.

Om vi då har till godo en timme

hjälp oss då att bruka den väl

så att alla omkring oss förnimme

en tillgång vi är för var enslig själ.

En riktig knöl.

I går var det potatisens dag. Svenska potatisakademin har utropat den 26 november som den dag då man på ett eller annat sätt skall uppmärksamma potatisens betydelse för mänskligheten. Redan för 8.000 år sedan odlade inkaindianerna uppe i Anderna potatisen. Den ingick således redan då i kosten som basföda. Det påstås till och med att de byggde sitt välstånd på den närande knölen. Till Europa kom den med spanjorerna i mitten av 1500-talet och till Sverige under 17.00-talet Introduktionen förknippas gärna med Jonas Ahlströmer men han var inte allra först.

För den fattiga allmogen var tillgången till potatis av livsavgörande betydelse eftersom man med egna odlingar kunde säkra behovet. Det kunde hända att sovlet ibland bestod av den kvarvarande saltlaken i silltunnan då potatisen i stort sett stod för näringstillförseln. I dag utgör fortfarande potatis jämte ris och pasta basen i befolkningens matkultur. Förutom att det finns över 2.500 olika sorter kan den också tillagas på en mängd sätt. Idag när vi till middag åt fläskfilé med svampsås hade vi ugnsbakad klyftpotatis. Smakade alldeles utmärkt.

I min ungdom odlade vi rätt stora arealer potatis. Det var nämligen så att det var inte bara till hushållet den skulle räcka utan även våra julgrisar blev feta och fina på en stärkande potatisdiet. Så när vi åt potatis och fläsk var det potatisen i båda fallen som utgjorde grunden. Vi odlade också en speciell sort som benämndes ”kopärern”. De var snabbväxande och gav god skörd. Ett stående uttryck den tiden lydde så här: ”Vä stö på pärern”. Så nog är den knölen värd en egen dag.

Vit som snö.

I morse var det ett snötäcke som lyste upp Tallbacken. Det var således något snövitt. Jag har ibland spekulerat om snön hade olika färger olika år. Det vore ungefär som majblommorna, man kunde bestämma år från år viken färg som skulle lysa upplandskapet. Ena året blått och andra året gult. Den enda färg som ibland uppträder, förutom vitt är i så fall gråsvart, vilket en del snö faktiskt är framåt vårkanten, men så vitt jag kan se är det nog ändå bäst med vitt.

Det är ändå en viss period av omställning när det går mot höst och vinter. Något som olika människor inte har lika lätt att finna sig i. För egen del har jag med åren allt svårare att trivas riktigt med den mörka årstiden så här före jul. Jag längtar redan till den tid då det åter blir ljusare omkring mig. Men det går fort och om två månader har vi redan avverkat juldagarna. En helg som i år blir tämligen kort. För att inte tala om advent som i år bra är tre veckor. Fjärde advent är nämligen på julafton.

Men det är som sagt var en hel del dagar dit så vi får väl leva vidare i den förvissningen att det kommer vad tiden lider. Ett lidande som inte delas av undertecknad bloggskrivare.

Riktigt ruskigt höstväder.

Snöblandat regn över Tallbackens nejder är så långt man kan komma från sommar och sol. Termometern håller sig kring nollpunkten. Det är inte alls roligt att vara utomhus en sådan här dag. Som väl är har vi det varmt och mysigt inomhus. En god kompensation till ruskvädret där ute.

Att MODO i kväll förlorade sin sjätte raka match genom 1-2 mot Tingsryd förhöjde inte stämningen en sådan mörk höstkväll. Men sånt är livet och det gäller att bryta ihop och komma igen. Att, så att säga vänta på bättre tider.

En skön inomhusmiljö gör också att man kan se fram emot en nattvila i guden insomnias ljuva sköte. Således:

Gonatt och gomorron!

Flygfoto.

Jag har försökt att datera bilden av Långviksmon. Den är tagen efter 1952, efter ”den stora smällen”. Det syns att Konsums fastighet som brann ner är sanerad. Men det nya konsumbygget är ännu inte uppfört. Kan således vara taget 1953 eller 1954. Det är många gamla byggnader från förr som fortfarande finns kvar. Det gamla uthuset vid missionshuset som innehöll utedass och vedbod finns kvar. Det revs senare. Stegbohuset är inte byggt. När det byggdes revs Helmer Söderlind ladugård. Jag kan berätta att då Helmer rev den drog han ut all gammal spik ur virket, rättade dem och lade varje spik prydligt i kartonger. Sedan sökte han sälja dessa spikkartonger, men det var ingen som nappade på anbudet. Man skulle kanske ha köpt en kartong för att ha som minne från en verklig affärsman. Det finns säkert mera att berätta om fotot varför jag kanske återkommer med mer kommentarer i någon senare blogg.

Ha de gott!