Lite om uppvärmning.

Bostäderna förr i tiden var veden den dominerande energikällan för uppvärmning. Före fotogenlampans tid var stod den även för ljuset. Den flammande brasan i den öppna spisen var den gängse belysningen under mörka vinterkvällar. Att se till att det inför vinterperioden fanns ett rejält förråd av ved var därför något absolut nödvändigt. Huggande och framforsling av vd ifrån skogen var därför en viktig del av årsrytmen Med tiden skaffade man sig den erfarenhet och rutin som erfordrades för en rationell vedhantering.

I vinterperiodens början, oftast tiden före jul, var man därför ute i skogen och med såg och yxa fällde och apterade de träd som ansågs lämplig till ved. Det var huvudsakligen björk man brukade eftersom den hade det bästa bränslevärdet. Men man blandade även in lite barrved som ansågs mera lätt att elda med. Senast i slutet av januari skulle man ha huggit och forslat hem en rejäl trave. Så mycket att det skulle vara tillräckligt även om det blev en lång och kall vinter. Vårmånaderna användes  för att kapa och klyva veden till lämplig storlek att passa till järnspis och kakelugn. Under vintern frös fuktigheten i vedbitarna och det underlättade speciellt klyvningen. Björkklubbarna klövs lätt med ett enda yxhugg.

Under vårmånaderna fick sedan veden ligga i en ansenlig trave och torka. Erfarenhetsmässigt hade man lärt sig att just våren fram till Juni var den mest gynnsamma tiden för torkningen. Det fanns ett uttryck som sade så här "den kloke lägger veden i vedboden före midsommar. Den dumme i höstregnet". Med rätta kan man säga att ordna sig ett gott förråd av ved var en viktig del av livsrytmen förr i tiden.  Men tiderna förändras och numera är det endast en och annan galning som sysslar med vedhuggning och dito eldning.

Det rådande läget.

Vädret.

Den senaste veckan har det mestadels varit klart och torrt väder. Dock har det under ett antal timmar dagligen varit rätt så dimmigt. Något som gjort att det av och till varit tämligen grått och disigt. Den snö som för en sid sedan pudrade marken vit har nu förvandlats till ett halt och ogästvänligt istäcke.

Väderprognosen för de närmaste dagarna varnar för ett kommande snöfall, men jag ror inte att det blir några stora mängder.

Pandemin

Livet i karantän fortsätter som vanligt. En betydande del av tillvaron tillbringas i mitt hus här på Tallbacken. Det betyder att jag av och till besöker min gamla trotjänare och TV-kändis. Fortfarande ser den till att jag alltid har ett hyfsat inomhusklimat. Jag tillbringar även en betydande tid vi mina datorer. Dels skriver jag en del men jag har erfarit att de även kan utgöra en betydande resurs till att förmera mina kunskaper. Någon gång emellanåt blir det även en tur med bilen upp till Björna kyrkogård där jag ser till Sivs gravvård och minns henne. Jag försöker alltid att fylla min tid med något meningsfullt.

Sportsöndag

I dag har det varit långa och berikande sändningar från TV-sporten. Sedan jag följt den digitala gudstjänsten ägnade jag i stort sett resten av dagen åt TV-sporten. De svenska skidskyttarna, både på herr och damsidan hade stora framgångar vid tävlingarna i Finland. Det är glädjande att se vilken bredd de åstadkommit inom vintersporterna. Som grädde på moset den här söndagen lyckades MODO spöa Västerås i ishockey med 5-1. Det verkar som att de nu börjar få de olika lagdelarna att fungera tillfredsställande. Hoppas bara att det håller i sig även i fortsättningen.

Snart är det jul.

I dag var det första Advent. Jag har inte ännu tagit fram de attribut som traditionellt hör till den tiden. Men jag tänker göra en viss insats på området i morgon. Det brukar vanligtvis inte vara så omfattande. Julhelgen blir nog ännu stillsammare än vanligt. Således inget firande för min del.

Järnspisen.

En smart uppfinning.

Så gott som ända till slutet av 1800-talet var den öppna spisen den dominerande värmekällan i bostäderna. Den gav både värme och ljus. Jämsides med den öppna spisen var kakelugnen en ovärderlig möjlighet att hålla värmen. Genom sin konstruktion kunde den också lagra värmen för nattliga behov. Men den öppna spisen såväl som kakelugnen fodrade stora mängder ved för att hålla värmen. Speciellt den öppna spisen.

Järnhantering

Under 1800-talet hade järnhanteringen utvecklats kraftigt och därmed möjligheten att formgjuta järnet. Det öppnade möjligheten för de otaliga små järnbruken att tillverka många nyttoföremål av järn. Det var även grundförutsättningarna för att konstruera en eldstad som effektivt tjänade hushållets behov. Det var då  som järnspisen på kort tid blev en nödvändighet i varje kök. Så gott som varje järnbruk med självaktning hade den tiden tillverkning av spisar.

Revolutionerade matlagningen

Med järnspisens inträde kunde man kasta alla sotiga grytor och de så kallade trefötterna blev ett minne blott. Från allra första början var järnspisen enbart utrustad med järnringar varför dessa togs bort och man satte grytorna direkt på elden. Efter en tid ersattes de med planslipade plattor. Järnspisen var även kombinerad med en ugn där man med lätthet kunde  anrätta både bakverk och maträtter.

En annan fördel med järnspisen var att vedåtgången mer än halverades. Samtidigt som de spred en mycket jämnare och behagligare värme. Nackdelen var att de inte medverkade till att sprida ljus. Men samtidigt hade lysfotogenen kommit till användning och olika slag av lampor och lyktor kommit i marknaden.

Vid fritidshuset i Hemsjön har vi en järnspis som är tillverkad vid Klafreströms bruk i Småland. Förutom att den ger skön värme är den ovärderlig vid matlagning. Även ugnen är ypperlig både till att värma potatisgratäng i, såväl som att grädda de allra läckraste knapriga bakverk. Thorleif har receptet till sin Hemsjöbulle, den mest frasiga och goda rågbulle man någonsin kan få till sin frukost.

I någon kommande blogga skall jag beskriva hur man förr i tiden rustade sig med ved. Något som med osviklig  omsorg tillhörde rutinerna i varje hushåll fordomdags.

Vedlastning.

När andra världskriget hade rasat en tid och Europa sargades allt svårare var det långt större störningar i ländernas ekonomier än det är nu i Coronatider. Gränserna var blockerade och gjorde det omöjligt för Sveriges import. Vid den tiden värmdes de flesta hyreshus i Stockholm med hjälp av kol och koks och olja. När den importen upphörde var man tvungen att se sig om efter andra bränslen. Då fick de Norrländska skogarna ersätta de fossila bränslen som saknades. Genom ett statligt påbud ålades varje skogsägare att leverera en viss mängd kastved som lastades på järnvägsvagnar och fraktades sill huvudstaden.

Det forna järnvägsspåret upp till grusgropen som byggdes i samband med att man anlade stambanan upptäcktes vara en utmärkt plats där man kunde lasta veden på vagnarna. Det var gott om plats längs spåret. Mor Signe såg då till att hennes tre tonårspojkar anställdes för att lasta veden. Den tiden frågades det inte efter i vilken ålder man var. Det var mera frågan om om att ha bra fysik och dessutom vara arbetsvillig. Det renderade till att vi under nästan alla de år som kriget pågick  vi var  ständigt sysselsatta. Jag minns att under vissa perioder, särskilt under sommaren, arbetade vi nästan dygnet runt. Under mörka kvällar på hösten pågick arbetet ofta långt in på småtimmarna. Genom att göra hål i locket på en plåtburk, fylla den med carbid och hälla på lite vatten kunde en liten låga vara den arbetsbelysning som stod till buds.

Med den tidens mått mätt fick vi ganska bra betalt för slitet. Om jag inte minns fel hade en vanlig daglönare som arbetade åt "bolage" cirka 8 - 10 kronor per dag. Vi hade femtio öre/ kubikmeter för lastningen. En normal dag lastade vi mellan 100 och 150 kubikmeter. Vår ömma moder var "finansminister" och såg till att pengarna blev väl förvaltade. En del användes även till att amortera ett banklån som pappa Esra hade tagit i Handelsbanken i Trehörningsjö i samband med husbygget 1939. Jag minns att vi var stolta och glada över insatsen.

Va äre för skellna?

Va äre för skellna på  skvitter å skvimpe?

De kan man föndere på.

ôm de skvitter kan e su åsso skvimpe,

dä ä ganska lätt å förstå.

Öm de köm lite regn sä säg man de skvitter.

Öm de skvimpe sä säg man de plaske.

Men öm de skvitter man alla inte gitter,

bry säg öm att de slaske.

Öm de skvitter å regne, då blire blöta,

då de skvipe de bli jussöm så.

Blire blöta de kanske bli röta,

då de skvimpe man bli blôt utapå.

Då de skvimpe å skvitter de måst fo vara,

för dä bara rakt söm de ä.

Fönderinga att nan aen måst man spara,

för de ä bara rakt söm de ä.

Aktuellt läge.

Väderleken.

Den rådande vädertypen med grått och disigt väder är fortfarande det dominerande. Den vädertyp som i stort sett har varit rådande en stor del av november månad. Samtidigt är det tämligen milt för årstiden vilket gör det lättar att hålla inomhustemperaturen. Det har hittills inte varit några problem. Jag kollade långtidsprognosen och den aviserar inte någon sträng kyla eller stormiga snöoväder. Till kommande söndag är det första advent vilket förebådar den kommande julhelgen. Som jag noterat tidigare verkar en mild period dominera tiden före den. Det snöfall som gav oss ett snötäcke på drygt 10 centimeter är snart ett minne blott. Det är så pass att det lyser vitt i markerna.

Pandemin.

De strängare förhållningsregler som proklamerats har en djup påverkan på umgänget och den sociala samvaron. Det innebär allt mer  stillasittande vistelse inomhus vilket medför en viss tristess. Med det trista vädret har det inte varit meningsfullt att motionera utomhus. Annars kunde ju min cykelspark vara en god möjlighet till tidsfördriv.

Vad gäller coronaläget har man hittills inte lyckats platta till kurvan på smittspridningen i någon nämnvärd grad. Vi är troligen omgivna av en så stor mängd viruspartiklar att det fordras ännu större åtstramningar för att medverka till en bestående förändring. Nu hoppas man inom kort få tillgång till ett verksamt vaccin som på sikt kan lända till en förändring till det bättre. Vad jag kan bedöma så har vi hittills varit förskonade från att angripas lokalt.Här uppe på Tallbacken där det bor i stort sett bara "sjuttioplussare" håller vi stenhårt på reglerna för att känna oss säkra. Men jag tror nog att de allra flesta längtar efter den dag då det hela är överståndet.

Ishockkeyn.

Den allsvenska ishockeyn drabbas även den av pandemin. Enstaka drabbas olika lag av covid vulket innebär inställda matcher med åtföljande strul. I kväll följde jag på C-more en match mellan MODO och Väsby vilken MODO vann med 6-2. Det verkar som laget börjar få mer och mer ordning på sin verksamhet. Vi får väl se!

Din stund på jorden.

Det är rubriken på en av Wilhelm Mobergs böcker. Enligt uppgift skrev han den under sin tid i Amerika. Jag har inte läst den men av rubriken att döma behandlar den något av tidens flykt.

Ibland funderar jag över nyttan av att bli gammal. När gratulanterna kommer in och sjunger: JA MÅ HAN LEVA, JA MÅ HAN LEVA, JA MÅ HAN LEVA UTI HUNDRADE ÅR. Då tänker jag ofta om det verkligen kan vara något att trakta efter. Särskilt i dessa pandemitider med ofrivillig social isolering. Så det är inte helt problemfritt att bli till åren.

Men det är en inbyggd mekanism i varje människa att ändå bejaka livet. Att även i en trång och problemfylld tillvaro söka göra det bästa av tillvaron. Jag har många äldre bekanta för vilka varje dag är en ständig brottningskamp för att genomleva en plågsam tillvaro. Många gånger funderar jag varifrån de får sin livsvilja. Beundransvärda människor som ändå finner en viss mening med livet.

Men livsfloden hämmas ine i sitt lopp. Den brusar ständigt oförväget. Där är vi med utan förskyllan och värdighet. Men visst är det nyttigt för oss att ägna några minuter ibland över små funderingar över "din stund på jorden".

Din stund på jorden.

Det är rubriken på en av Wilhelm Mobergs böcker. Enligt uppgift skrev han den under sin tid i Amerika. Jag har inte läst den men av rubriken att döma behandlar den något av tidens flykt.

Ibland funderar jag över nyttan av att bli gammal. När gratulanterna kommer in och sjunger: JA MÅ HAN LEVA, JA MÅ HAN LEVA, JA MÅ HAN LEVA UTI HUNDRADE ÅR. Då tänker jag ofta om det verkligen kan vara något att trakta efter. Särskilt i dessa pandemitider med ofrivillig social isolering. Så det är inte helt problemfritt att bli till åren.

Men det är en inbyggd mekanism i varje människa att ändå bejaka livet. Att även i en trång och problemfylld tillvaro söka göra det bästa av tillvaron. Jag har många äldre bekanta för vilka varje dag är en ständig brottningskamp för att genomleva en plågsam tillvaro. Många gånger funderar jag varifrån de får sin livsvilja. Beundransvärda människor som ändå finner en viss mening med livet.

Men livsfloden hämmas ine i sitt lopp. Den brusar ständigt oförväget. Där är vi med utan förskyllan och värdighet. Men visst är det nyttigt för oss att ägna några minuter ibland över små funderingar över "din stund på jorden".