Infrastruktur.

I yttersta av dess dagar har det kommit en infrastrukturproposition, det vill säga ett förslag om den långsiktiga inriktningen på hur Sveriges vägar och järnvägar skall ordnas i framtiden. Tyvärr är det väl så att Norrland även i fortsättnignen blir styvmoderligt behandlat.

Då man till äventyrs får Botniabanan/Adalsbanan att fungera tillfredsställande kommer det att öka trycket på flaskhalsarna mellan Sundsvll och Gävle. Effekten med den utbyggda järnsävgslinjen Umeå-Stockholm spolieras av den långsamma trafiken på den sträckan. I de presenterade planerna kommer det troligen att dröja rätt länge innan  dessa missförhållanden åtgärdas.

En av de största infrastruktursatningarna genom tiderna i vårt land var förmodligen byggandet av stambanan mot övre Norrland. Men också den tillkom inte utan protester. Jag läste i någon avisa att när frågan skulle avgöras i riksdagen var det en av ledamöterna som absolut var emot. En riksdagsledamot friherre D T von Sschulzenheim argumenterade emot projektet med motiveringan: ”Icke tjänar det till något att lägga en järnvär tvärs över dessa berg och floder för att erhålla några lass smör och ripor”.

För de enkla småbrukarna i Långviksmon och annorstädes innebar järnvägen en sannskyldig revolution. Nu kunde man ta sig ner till Örnsköldsvik fram och tillbaka över dagen en tur som förut tagit tre dagar i anspråk med två övernattningar. På ungefär ett dygn kunde man med tåget resa ner till Stockholm. En resa som förut måste företas med häst och fordon eller möjligen med ångbåt från Örnsköldsvik vilket tog cirka tio dagar i anspråk.

Den tröst man erbjuder oss är att vi har ju naturen och livsmiljön omkinrg oss som kompensation. Det ger i och för sig positiva vibbar men ingenting som handeln och industrin kan leva av. Hur vikigt det är med en god infrastruktur kan inte nog poängteras. Detta naturlitvis oavsett var man befinner sig.

Nu skall jag försöka få en annan struktur på min tillvaro. Jag tänker besöka ”Snarkofagen” en stund.    Hejdå.

Jöran.