Ove Andesson visar "Verkeligens" utbrunna cykel-.

Granatesplosionerna.

Återkommer än en gång till katastrofen i september 1952 då ett ammunitionståg exploderade och samhället blev utsatt för livsfarliga granatsplitter under ett antal timmar. Detta med anledning av att jag den senaste tiden blivit begåvad med ett par intressanta foton från händelsen.

Det ena fotot ar taget av den nedbrunna byggnaden som inrymde konsumbutiken eller Kooperativa som det hette på den tiden. Den andra bilden föreställer Ove Andersson som håller i resterna av Albert Söderströms ”Nordstjernan”.  Albert var en inbiten ungkarl som gick under smeknamnet ”verkeligen”. Detta eftersom han började varje mening som han sade med ”verkeligen”. Jag skrev att han var inbiten ungkarl, en sanning med modifikation. Han var nämligen häftigt förtjust, ja kanske till och med förälskad i det unga vackra biträdet på kooperativa. Full av beundran och tillbedjan var han just inne på affären när explosionerna började. I rädsla för den kritiska situationen flydde både Iris, som hon hette, och Albert och gönde sig i skydd av det uthus som utgjorde affärens magasin. Han lär ha yttrat efteråt ”De va sä falet sä ja betäckte na Iris bakom magasinsväggen”.

Det betccknas än i dag som ett under att inte någon enda människa kom till skada. Jag var ju själv med och deltog i släckningsarbetet i Kooperativas fastighet. När jag ser fotot i dag så är jag förvånad över att vi inte lät skräpet brinna ner till grunden. Det var ju ändå ingenting användbart kvar. Särskilt som det ju var förenat med livsfara att vistas så nära de brinnande ammunitionsvagnarna.

Lägger in de båda fotografierna så att ni kan själva se hur det såg ut strax efter att granaterna slutat brisera.

Här ses resterna efter kooperativa fastigheten. Det var ett glödande granatsplitter som slog igenom väggen och antände byggnaden. I bakgrunden ses magasinet som gav Albert och Iris skydd från grantaregnet. A-et i kooperativa lossnade troligen av granatsmällarna.