Kosthållning förr och nu.

Det är väl onekligen så att kostvanorna har förändrats rätt markant under det mer än fyrafemtedels sekel jag har levt. Om det har blivit bättre eller sämre det undandrar sig min bedömning.

När jag var ung i tretiotalets Långviksmon då  åt vi alltid ”kvällsgrötn”. Då tillredde min mamma alltid en rejäl portion kornmjölsgröt som serverades det sista vi åt innan det var läggdax. Jag minns att hon hade ett jättestort avlångt fat ( jag tror att det var närmare en halv meter)  som hon lade upp gröten på. Det placerade mitt på bordet och det var fritt fram att muta in sitt eget område av fatet. En tallrik med mjölk (ofta nymjölkad) hade man framför sig och området i det stora grötfatet markerade man med ett rejält lager med sirap. Så tog man en stor klick gröt, omsvept med härligt söt sirap, doppade skeden i mjölken och njöt av den härliga smaken. Var det nu så att aptiten var tillräcklig, så mutade man in ett nytt revir. Man var noga med att inte komma in på grannens tassemarker även om det inte var orsak till någon stor konflikt eftersom det alltid fanns grötområden så att det räckte. Jag upplevde det som en orsak till en gemenskap och livskvalitet  av sällan skådat slag.

Nu var det så att grötframställningen var så väl tilltagen vad det gäller mängden så det blev alltid gröt över. Den serverades följande morgon. Endera som ”kallgröt” eller så kunde det bli ”oppvärmt mjalka å nesläfft grötn”. Åt man kallgröltn så kom ”serapshämtarn” obligatoriskt fram. Ibland könne ne hänne att man feck äta ”oppstekt grötn”, då samma gamla kornmjölsgröt fick sig en rejäl omgång i stekannan flytande i en jättestor knula bonnsmör. De va gott de å. Nån enstaka gång hade mamma anlagt en ”smörbrunn” mitt i fate. Hon gjorde en grop i anrättningen och lade dit en stor smörklick. I den klicken doppade vi varje grötsked innan den hamnbade i mjölken och sedan in i munnen.

Mamma hade ett stående motto som löd så här: ”Pajka ska ha smargåsa annars blire intvätt bårti dam”. För den sakens skull fanns det alltid e storte fat vä tunnbrö och naturligtvis hemkärne smöre. Na margarin fanns inte i sinnevärlden. Vä bruk säge att ”vä käka tunnbröe sä mjöldamme stog ut görning örstola”!

Va jag kan minnas var Hamburgarna inte uppfunna på den tiden. Inte i Långviksmon i varje fall. Det var snarare ”stabbmat” än ”snabbmat”.

Att dämed ha någon åsikt om dagen kosthållning kan jag visligen spara till en annan blogg. Senare kanske jag också skall skriva lite om grisslakt och konservering, en förrättning som hade sin givna plats i lanthushållet på den tiden.

Då åt va grötn, å vi blötn´ ti mjalka sen.

Sä vä feck orken, blev styv i korken av bara den.

Hejdå.   Jöran