Meddelande. Och en svår fjällvandring

I dag meddelades att Ove Vikman avlidit för ett antal dagar sedan. Det betyder att ännu en kämpe i bygden lämnat oss. Ove var en av mina forna vänner. Vi genomförde många fjällvandringar tillsammans. Som färdkamrat var han exemplarisk. Alltid vänlig och på gott humör. Det hörde absolut till undantagen att han någon gång tappade fattningen.Då ska ni veta att det ibland kunde bli rätt strapatsrikt.

Jag erinrar mig en vandring där vi hade utgått från fjällhemmanet och turiststationen Aktse. Första dagen hade vi rott över Laidaur och från baksidan bestigit Tjakkeli. En bestigning som var knepig så till vida att vi första måste gå nästan ända upp för att äntra ner en bit och därefter nå toppen. Vädret var inte det bästa men acceptabelt. Vi gick ner på Tjakkelis västra utlöpare och slog läger när vi passerat dalgången. När vi vaknade på morgonen regnade det kraftigt. Vi låg kvar i tältet för att invänta bättre väder. Men regnet bara fortsatte. Morgonen därpå bröt vi lägret och beslöt att försöka ta oss till Pielavalta där vi visste att det fanns en beboelig kåta. Efter en tröttsam vandring i regn och tät dimma och delvis med kompassgång hittade vi så småningom kåtan. Dessvärre hade de senaste gästerna eldat upp dörren. Nödtorftigt hängde  vi upp något för öppningen. Även nästa morgon skvalade regnet ner så vi låg kvar i våra sovsäckar till följande morgon. Den dagen var det inte så hårt regn så vi beslöt att vandra vidare.

Enda vägen ner och tillbaka till Rapaälven var att ta sig igenom ett trångt bergspass. (som jag glömt namnet på). Innan vi hade lyckats ta oss igenom passet var det redan kväll. Därför stenade vi fast tältet på en berghäll och övernattade. Regnet var fortfarande besvärande och det började bli svårt att hålla utrustningen torr. Att övernatta på fjället i en blöt sovsäck skall jag säga är ingen höjdare. Följande dag lyckades vi ta oss ner till Rapaälven och också vada Rapaätno. Åter en natt i blöta sovsäckar. Följande dag lyckades vi ta oss ner till turistanläggningen vid Aktse. Då var det minsann skönt att komma in i stugvärmen och ta hand om den då genomblöta utrustningen. De som var med på vandringen förutom undertecknad bloggskrivare var Thor-Leif (vår son), Ove Vikman och Lennart Damgren. 

En sådan strapatsrik vandring i fjällterräng tär naturligtvis på ens förmåga att behålla lugn och sans. Då sätts minsann ens mentala styrka på  prov. Men jag måste säga att alla klarade det oerhört fint. Då beundrade jag Ove för hans lugna uppträdande. Vandringen blev minsann minnesrik.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är med stor sorg som vi måste meddela att vår älskade Jöran Lundberg har avlidit. Jöran levde livet in i det sista men efter en kortare tids sjukdom somnade Jöran in morgonen den 11 april.   Jöran har under många år haft stor glädje att få sk...

Dagny Carlsson.       Min bloggcollega Dagny Carlsson har avlidit 109   år.   Hon blev en kändis genom sina framtrådande i   TV,     ...

Aska.     När livets eld ned till aska brunnit.   Vår arbetsdag till afton hunnit.   Då är det dags att saldot räkna ner.   När livets kraft med tiden runnit.   Vi frågar oss var våra dagar svunnit.   Det är blott aska som ...

  Slutspel.     Nu är det avgjort vilka lag som möts i   slutspelet.   HV möter Västervik. MODO möter   Kristianstad. Karlskoga möter Mora   Björklöven möter Västerås.   Kvartsfinalen spelas i bäst av sju matcher   ...

Se framåt     Se framåt vad som än händer   Se framåt hur livet än länder   Se framåt i olyckans gränder   Se framåt vid lyckans stränder   Se framåt ta en dag i sänder   Se framåt och livsmodet återvänder     Se fram...