I kväll har jag varit på kyrkan där vi har haft ”Minns du sången?”. Det var en kväll med många kära  ”evergreens”. Det är förunderligt vad de gamla läsarsångerna ändå är fast förankrade i hjärtat hos folk. AnnaCarin Nilsson hade komponerat ett mycket tilltalande program. Det var också bra med deltagare i sammankomsten vilket borgade för  en god stämning.

Vår förre pastor Sven Öhrman är också med oss den här helgen och han medverkade i mötet genom att läsa egna dikter. Många fina tänkvärda alster har han skrivit vilka finns i en bok som heter Vidgade Vyer. Jag har fått tillåtelse att citera en av hans dikter som heter:

Resenär.

Att som resenär i tiden

inte glömma inre friden,

packa väskan på förståndigt sätt

med en äkta kunskap, den är lätt

nytt och gammalt, blanda rätt.

Du bör följa visa reselagar,

Lämna alla oförrätter, mörka dagar.

Du kan också på stationen lämna kvar

Vad du hittills samlat har,

det många tunga steg dig spar.

Tänk på att din resa kan bli lång

Och platsen i kupen en aning trång.

Därför glöm ej humor och ett gott humör

Det är många gånger bättre än en reseparlör.

Fyll din väska med sådant lätt att bära

Då får du ej glömma, medtag Kristi lära,

Allting annat skall på dina krafter tära.

Då du lämnar din station och far på nytt

Kan du se och känna, gamla dagar flytt

För nu du ger dig av med innehållet bytt.

Så, alla kära bloggdiggare det var några glimtar från en minnesvärd kväll.

Hejdå. Jöran.

Fredag igen och åter har en vecka gått. Under dagen har vi fått nära en decimeter nysnö och det är åter vitt och fint. Nästa vecka är det påskvecka vilket för många innebär en viss ledighet. För en glad pensionär här på Tallbacken blit det inte så stor förändring i de dagliga rutinerna. Familjen Lundberg i Järved åker till Hemavan för några dagars vintersportande. För oss innebär detta att vi blir begåvade med kattbesök. När de åker till fjälls lämnar de nämligen sina två katter hos oss. Det är modern Inez med ende sonen Hugo. Hugo är en säregen typ. För det första har han blå päls ett utseende som inte är så vanligt hos katter. För det andra är han en riktigt COOL kille. Hur man än hanterar Hugo tar han det med ett stoiskt lugn som hos en grekisk bildstod. Johan som inte behandlar honom så varsamt alla gånger möter han med en stilla gäspning. Som om han tänkte: ”mitt lugn rubbar du inte så lätt”. Därmed går han genom kattlivet med en harmoni i parittet med katten Felix.

Till fredagsrutinerna hör som alltid ett sammanträde med bastuklubben ”Blekfisarna”. Som så många gånger förr går det i renlighetens tecken även om konverstionen alla gånger inte är vältvagen. Bland klubbmedlemmarna finns också en högt uppsatt militär som vi av naturliga själ utnämt till försvarsminister. I motsats till andra i liknande ställning tänker han inte avgå. Han sitter orubbligt på översta laven och svettas han liksom vi andra. Något större mediadrev blir det heller inte då hans enda anspelning på Saudiarabien är en handduk över huvudet som gör att han ibland liknar  en arabisk dignitär. Eftersom de flesta av oss är fredliga medborgare blir det heller inga konflikter att tala om.

Så går livet vidare på Tallbacken. En dag i sänder med en natt emellan.

Påsken sig närmar med ägg och sill som stadig förplägnad, och lite till.

Hejdå Jöran.

Våren gör sig så sakta påmind även här på Tallbacken fast det ännu finns åtskilligt med snö kvar. De väldiga drivor som traktorerna vallat upp här och där kommer nog att kräva en god tid innan de smält ner. Jag hörde i lokalradion att temperaturmässigt har våren kommit  till hela Västernorrland. Jag önskar för min del det inte går så fort eftersom jag fortfarande hoppas göra ytterligare någon skotertur i vinter. Förhoppningsvis till Hemsjön, vårt fritidsparadis.

Jag är också med i planeringen av en fisketävling på Storsjön under påsklördagen och då måste det ligga kvar bärkraftig is. Traditionellt brukar ett hundratal tävlingsfiskare ta upp så där mellan 50 och 70 kilo fisk under de tre timmar tävlingen pågår. I fjol hade vi också tävling på påsklördag och då var påsken som bekant väldigt sent, en bra bit in i april. Men vi kunde ändå genomföra tävlingen. Men det var på håret, bara cirka 10 dagar därefter var sjön nästan isfri.

Jag tänker lägga ut några bilder på Tallbackens snösituation så ni får en hum om hur vi har det.

Än är det åtskilligt med snö kvar

Väldiga snöhögar skall smälta bort.

Snödrivorna har faktiskt blivit mindre.    

Än kan det kanske bli någon tur på skotern.

Good luck alla bloggdiggare

Hejdå. Jöran.

Jag har någon gång antytt att jag har så måmga ”goa” grannar. Det är en väldigt fin sammanhållning bland oss som bor här på Tallbacken. Härondagen träffade jag den äldste av oss, nämligen Hilmar Sjökvist som snart blir 96 år. Han är fortfarande pigg och sköter sina vardagliga sysslor helt själv.Hörselskadad är han efter att ha kört en bullrande väghyvel hela sitt verksamma yrkesliv. Han var vida känd som en mycket skicklig hyvelförare. Om ni någon gång sitter i ett flygplan som landar på Gideå flygplats är det tack vare Hilmar som landmingsbanan i slutändan blev
så jämn och fin.

Han sätter sig fortfarande i sin gamla SAAB och kör till affären och handlar eller när han skall uträtta något ärende i Örnsköldsvik. Han är glad och förnöjsam  så det är roligt att möta honom. Varje dag följer han med dagshändelserna och kan till och med bli upprörd när han ser att någonting är på tok i samhället. Heder åt en sådan granne.

Jag sätter in några foton av
honom då han var ute och sopade bort snad från ingången till hans hus.

De bäste n´Hilmar gilla, är stekt fetsilla, mä kryparpärern till´a

Ha de bra alla bloggdigare. 

Jöran.

Min granne Hilmar Sjökvist snart 96 år men "still going strong". 

Här har han varit ute och sopat bort sanden från i vinter.

  På väg in i huset efter väl förrättat värv.

Jag tänkte att jag skulle ägna en blogg i kväll åt lite ”släktdata”. Det är förunderligt vad små skeenden och händelser  kan styra historiens gång och göra att det utvecklas i en viss riktning. En person i det förflutna som har ett intressant levnadsöde, det är Johan Johansson född 13 september år 1800 i Flärke Grundsunda. Tjugoett år gammal den 26/12 (annandag jul) 1821 gifter han sig med en änka i  Djuptjärn som är född 1767 alltså femtiofyra år gammal. Hon var således trettiotre år äldre än han. Av naturliga skäl blir det inga barn i det äktenskapet. Hon dör den 5/10 1836 och han blir änkeman. Det går bara till året därpå den 25/6 (midsommar) 1837 då gifter han sig med en flicka från Karlsviken som  heter Brita Stina Olsdotter född 8/5 1812. Hon är tolv år yngre än han. 1848 flyttar de till Långviken nr 1.

Då har de fem barn nämligen:

1.Catarina Christina född 10/2 1838 Gift med Anders Christoffesson. Catarina (Anders Kerstops Kajsa)Christina är  Sivs farfarsmor. Farmor till Oskar Andersson

2. Jan-Olov Johansson. Född 21/5 1839 Tog sig namnet Edlund. Byggde det stora huset benämt ”Kråkslottet” mitt i Långviksmon De fick två döttrar varav den ena var gift med Petrus Persson (Pellpers´n)

3. Brita Greta Johansdotter. Född 27/1 1842. Gift med Kristoffer Nilsson/Lundberg. Min farfarsmor. KerstopNirsBrita. De var nämligen föräldrar till min farfar Johan Lundberg, banvakt i Mattarbodum. De bodde på det ställe på Sjöbotten som Hjalmar Persson sedan förvärvade av sonen Kebbe Lundberg. Marken hade han köpt av sin svåger Nil-Erik Johansson Långviksmon.

4. Per Olov Johansson. Född 1/7 1844 Per Jansn. Far till Persönerna i Långviken, Långviksmon och Näset.

5. Nils-Erik Johansson. Född 25/1 1847. Far till min farmor. Byggde det hus som sedan Helmer Söderlind ägde som stod mittt i Långviksmon där ”Jollen” nu står.

Den 8/1 1850 omkommer Johan Johansson i skogen. Det är antecknat i dödsboken: ”Af träd ihjälfallen”. Änkan Brita Stina står där med fem minderåriga barn och ett tungarbetat jordbruk. Hon städslar en dräng vid namn Jonas Persson, född 1806. Eftersom det ansågs oanständigt att en änka och en dräng bodde under samma tak gifte de sig den 9/6 1851. Vid giftermålet tar sig Jonas efternamnet Svedberg (efter Svedjeberget). I äktenskapet föds två barn. Jonas Svedberg d.y Född 1853. Far till Svedbergarna i Movattnet och Långviken. Samt Lisa Johanna, född 18/5 1857.
Brita Stina var fyrtiofem år när hon fick sista barnet. Lisa Johanna gifte sig 1881 i juni med  Johan (Janne) Edin i Långvattnet. De var således min mormor och morfar.

En rätt diger historia men ändock intressant.

Mvh. Jöran.

En liten blogghälsning i sena kvällen även om det inte hänt så mycket på Tallbacken den här dan. En helt vanlig dag alltså. Jag har ju aldrig egentligen varit någon fema på svensk grammatik men jag har märkt på senare tid att det är
en så kallad ”avattiseringstrend”. Det innebär att infinitivmärket försvinner i allt större utsträckning. Jag läste en artikel idag och fann då följande mening: ”Vi tappar många politiska talanger genom inte vara tilräckligt lyhörda för de förväntningar som de nya har på oss.”. Där har det kanhända varit befogat med ett att före inte även om meningen ändå är fullt läsbar. Jag är naturligtvis inte den som förordar attanvändande i tid och otid men i vissa sammanhang blir språket mera harmoniskt med ett infinitivmärke då och då. Sagt och skrivet av en novis i svenska språket. Haha.

Det kan hända jag har satt in den här dikten någon gong förut men jag frestar er igen:

Att dela på ord

Att dela på ord tycks för många va kärt

Det märks nutilldags titt och tätt.

Det kan stundom vara en smula prekärt

Där meningen icke blir rätt.

”Rök fritt” på en skylt tycks för många helt klart

Som att man får bolma hej vilt.

Med ”rökfritt” blir budskapet helt uppenbart.

Då blir det totalt väsensskilt.

En ”bardisk” är ofta belamrad med glas

Och flaskor och drinkar och så

Ifrån en ”bar disk kan väl ingenting tas.

Det finns ju ingenting på.

Bekantskapsannonsen jag läste igår

Jag söker en ”brun hårig man”

Besvaras nog av en som inget förstår

För han är ju ”brunhårig” han,

En ”sjukgymnast” knådar sliter och drar

Tar hand om de muskler som brast.

En sån kompetens tror jag inte den har

Som bara benämns ”sjuk gymnast”.

Till sist en uppmaning till alla bloggdiggare: Må hyvens, inte tjyvens!

Hejdå. Jöran.

”Tänk på vilodagen så att du helgar den”. Det har verkligen varit vilodag här på Tallbacken trots att det varit rätt bra väder. Några plusgrader och solsken, i varje fall under förmiddagen. Började i morse med att ställa fram klockan och då förlorades en timme redan där. Sen tog vi det rätt lugnt under förmiddagen. KäraHustrun och jag tog en promenad under tidig eftermiddag i det underbara vädret.

Sedan gjorde jag ett nedslag hos min granne Tore Norberg. Inga-Britt Svensson från Anundsjö var på besök och vi spelade och sjöng någon timme. Inga-Britt skall medverka i en samling för daglediga i morgon måndag.

Jag har också suttit lite vid datorn och skrivit vidare på mina minnen". Det blir lite då och då. Jag fullföljde mina tankar omkring "Kalle-Brita" och skrev en liten dikt om henne. Jag kanske kan kopiera in den i bloggen Den lyder så här:

Kalle-Brita.

Kalle-Brita va litn å tör, hon va int alls na stor

Ja minns, hon geck allti te blåa smärtingskor.

Hon levde ensam tin litn stuge, helt alllén.

Sen han geck bort, kärn hennas, den gamle smen.

Hörr hon kön hanke säg fram de kan ja int minnes

Hon kanske hadde nan ko å nan get. Å bära gett finnes.

Men hon left sina dagar. Ibland var´a på boa,

då hon sålde na smör som hon hadd kärne från koa.

Hon geck på na dagsverk emellanåt,  då hon jarte falke

Räfsä ti slattanna, baka, iblann könne na mjalke.

Fast man kan tycke att hon levde e knapert  liv

Sä va na allten sprudlande gla å positiv.

Å hon va allten goakten, ja, generös kan man säge.

För då man hälse på na blev man allti förpläge

Hon bjudde på kaffe, söm man va tvungen å ”fata”

Bårte åkokepanna, mens man satt där å prata.

Ha det skönt alla bloggdiggare. Hejdå. Jöran.

Ni kanske tror kära bloggdiggare att jag alldeles har glömt ”Björrnamåle” eftersom det inte
figurerat i min blogg nu på ett tag. Men det har jag faktiskt inte utan i kväll berättar jag om:

Kallebrita alias ”Nässabrita”

N´dän tin då jäg vax opp på trettitale då fanns´e myttje falk ti gåla. Dä va såna söm nu ha falle i glömska. Dä va blant anne e fruntimmer söm vä kalle ”Nässabrita”. Hon bodde ensam tin kåk ä va gammal ren då. Je sku tro hon va fell emot n´nitti år gammal. De bety ju att hon va född nan gang i mittn åv artanhönnretale och dä ä väldit lämge sen. Vafför hon hete ”Nässabrita” dä va för hon hadd sä pikit´n nässa.

Då man va å hälse påna skull a allten bju på kaffe. Men je må då säg, dä vant nan gästning int. Hon hadde en töcken dän ”åkokepanne” söm hon hedd gamgrommen te. Sä fyllde hon n´dän panna vä vattne å koke först på n dän grommen. Då de hadde stått å koke n stann sä hällte na över ne dän åkoke tinn annen panne, hedde på nalta kaffe å koke ne en gang dell. Je måst förstå att dä vant na gött int. Dä va rakt nåkt. Nanting sä körnstet söm garvsyra dä fanns no int i hernses sinnesvärld

Stora köppa. Å stärt vare, å hett vare. Dä va söm en pina innan man hadd fott ti se n´ dän gästninga. Inge brö hadde na, utan bara sletkaffe. Men sä toket dä låt sä levde na dells hon dog hon å.

Om ni ska ha för matpengen valuta, käka då en vällagad Paluta.

Hejdå.   Jöran.