Rättelse till bloggen 121016.

Jag upptäckte ett fel i bloggen. Det skall inte vara sondotter utan i stället brorsdotter.

Sorry sorry.

En kojdag på Tallbacken

När den strävsamme forntida skogsarbetaren upplevde att ett hiskeligt busväder härjande utanför dörren till den enkla torftiga boningen i skogen valde han att stanna inne i kojvärmen. Då blev det en ”kojdag”.

Precis som jag befarat så när jag hämtade min dagliga dos av nyheter och annat konstigt i form av Örnsköldsviks Allehanda var det ett hiskla snöoväder. Då visste jag med ens att idag blir det en kojdag. Så jag drog mig gladeligen tillbaka in i stugvärmen och tog det ytterligt lugnt. Det kändes riktigt behagligt.

Helt lamslagen och onyttig kunde jag ju inte vara så jag bestämde mig för att skriva lite om en man som en gång i itden i mitten av artonhundratalet bodde med sin familj vid Hemsjön där vi nu har vårt fritidshus. Den uppgiften har alltså sysselsatt mig hela dagen men så är det också nedskrivet en Antavla och historik för Hans Petter Vikberg boende i Hemsjön 1851-1864. Min kära sondotter i Lund Louise Lundberg har bistått mig med arkivariska uppgifter vilket underlättade arbetet rätt avsevärt. Utan att trötta er, kära bloggdiggare, med en massa födelsedata kan jag ju lägga in sista delen i avhandlingen, vilken lyder som följer:

Hans Petter Vikberg i Hemsjön

Hur Hans Petter Vikberg kom att slå sig ner på den steniga marken vid Hemsjöns strand kan man bara spekulera omkring. Då han gifte sig med sin Kajsa var hon bara lite drygt 17 år gammal. Det berättas att hennes far Anders Danielsson/Sjöqvist gav sitt medgivande enär de var tvungna att ”skriva till kungs” för att få tillstånd till äktenskapet. Jag har för mig att myndighetsålern för kvinnor var vid den tiden 23 år.

Alltnog, 1851 flyttade de upp till Hemsjön och byggde allra först en enkel boning emot en berghäll vilken fick utgöra en av väggarna i kojan. Det berättas att de murade en härd och eldade mot berget som på detta sätt blev upphettat och fungerade som magasin för värmen. Där bodde de till dess att Hans Petter hade grundlagt och timrat upp det permanenta boningshuset. Det anlades på en liten kulle med utsikt över sjön. Runt stugan fanns det möjlighet att odla upp marken även om den var tämligen stenbunden. Resterna av stengrunden finns kvar än i dag och kan beskådas på ort och ställe.

Hans Petter var en mycket skicklig timmerman. Det är förvånansvärt hur fint arbetet är utfört. Trots sin relativa ungdom, 25 år, och mycket enkla verktyg gjorde han ett utomordentligt fint byggnadsverk. Jag har själv granskat alla stockarna han yxade till och de vittnade om det allra finaste hantverk. Troligen ägde han inte en såg så allting skulle utföras med yxan, ifrån fällande av stammen i skogen till den tuktade stocken, den finputsade golvplankan eller de specialtillverkade takbrädorna. Det var nämligen så att sågen kom inte i allmänst bruk förrän man inrättade så kallade valsverk och valsade ut stålet i stället för smidde.

En stor del av kosthållet utgjordes av fisk ifrån sjön och vilt ifrån skogen. Hemsjön var nämligen väldigt rik på fisk (liksom i dag) så något problem med mathållningen var det troligtvis inte. Hans Petter var också en skicklig jägare (av gamla berättelser att döma) och jakten var inte reglerad på den tiden som nu.

Så småningom, hade de förmodligen också några kor och getter eftersom det på kartan finns både uthus, lador och myrslåtter inritade.

Så småningoim hade Hans Petter odlat upp ett antal små åkertegar utefter sjön på ställen där marken inte var alltför stenbunden. Där odlade han potatis och korn bl.a Genom det höga soliga läget vid sjön som var uppvärmd var det fina höstar och ett utomordentligt klimat för att få kornet till att mata ut ordentligt. I motsats till byn nere vid älven som var rätt frostlänt kunde Hans Petter och hans unga hustru skörda säd av finaste kvalitet.

Nu kom en annan av Hans Petters färdigheter till nytta. Han var nämligen bygdens främste expert på brännvinsbränning. Vissa tider sägs det har varit folkvandring upp till sjön för att köpa starkvaror hos Hans Petter vilket betydde att han alltid var vid god kassa. Det berättas att fattigvården aldrig hade något ärende upp till det lilla torpet.

Fem barn föddes i det ensliga bostället uppe vid Hemsjön, varav fyra nådde vuxen ålder. Hans Olof född 1861 dog 1865 knappt 4 år  gammal. Vid hans död hade de flyttat från Hemsjön. Då första barnet, Johan Petter, föddes 1852-03-11 hade Kajsa inte fyllt 19 år. Med fantasin till hjälp kan man tänka sig in i hur de hade det i det lilla torpet sid sjön. Det var ensligt och strävsamt men ändå rikt på naturupplevelser i den underbart rika miljön som fanns vid Hemsjön. (och finns än idag).

Eftersom torpet vid sjön inte var friköpt och lagfaret hade de ingen laglig rätt till marken. Därför blev de (troligen) 1864 förvisade från Hemsjön av bonden som då ägde marken. I och med att de för sista gången låste dörren till den enkla stugan i Hemsjön och flyttade med alla sina barn och tillhörigheter till Långviken i Gideå var en epok i deras liv avslutad. Men Hans Petter och Kajsa var inte knäckta på något vis, det vittnar deras fortsatta liv om.

Det bör också nämnas att Hans Petter och Kajsa fick senare ytterligare 3 barn varav 2 nådde vuxen ålder Men det är en annan historia.

Med det får ni nöja er för den här gången.

Väl mött!  Jöran.