Fortsättning på gristemat.

Jag ämnar ägna några bloggar åt en av mänsklighetens bästa och trognase vänner nämligen julgrisen. I dag blir det om en säregen griskamrat. Håll till godo. Det blir som vanligt på mitt hemlands kungomål.

´n Nicke Ekström

´n Nicke Ekström varn stoern kär, lang å reslen. Han hadde langt e skägg som va alldelens kritvitt. Han såg ut söm en patriark från nan uta Moseböckrern. Enligt en del i bögda sä hadden ryskt påbrå. Stamfarn hans skull ha vöre en rysk soldat från 1809 års krig söm dessertära å kömme säg till Björnatrakta.

Nickes kälinga, a´Lovisa,  va litn å smal, hon räckte inte ens te ärmhöla på´n. Man kan säge att dam va e ojörnsschlete par. Men på na vis sä passe dam ihop för onga hadd dam fott. Men dam hadde flötte hemifrårn för länge searn. Dam va döv bägge två, kälinga harns va sä gött söm sterndöv. Sä när döm va inomhus o tala vä varann sä könne man stå utanför å fatta vareviga orl dam sa.

En sömmar hadde ´n Nicke tage säg en griskulting söm han sku ha te julgris. Ettersöm han int hadd nan kette däri föse att´n sä lätt´n grisn få bo inomhus. Å jäg må säg att renligare varels fo man lete ätter. Han hadde en låe ve nalta sann ti, å där jole kamratn harns alle sine behov. De meste då han va ute sä jorle han ifrårn s’äg på backen. Dån Nicke å kälinga harns geck å la säg då la säg grisn neaför sänga å söv hele natta.  Grisn hette Fabian. Å jeg må säge att en rekten kamrat varn. Han farde´n fot öm fot vars han än geck. Då man mötte dam på bögda sä san Nicke åt grisn: ”Nu ska du helse Fabian”. Å då nicke grisn vä huvve å sa Nöff,Nöff.

´n Nicke hadde en litn odling söm han gräfte opp vä gräfta för å ha te pärlann neste år. Då va grisn hos´n å  böka å gräfte like mytje han. Å då´n Nicke geck hem te kälinga sin å drack kaffe farde grisn väan hem å tog en rast han å. Han feck säkert smaka na grisgött.

De va nog en sorgens da då ´n Nicke va tjvungen tå slakte grisn, men han feck ju i alla fall en välsignad julhalg vä mytje goen mat.

Gristema.

Som jag skrivit i någon blogg förut tog man för i tiden inte ut julen i förskott. Då gjorde man inte som nu att man knaprade sig egenom ett antal julbord med alla högtidens rätter. Man väntade snällt till att julaftonen har randats. Visst suckade många och tyckte ett det var ett elände då man inte fick smaka. Men så var det bara.

Men däremot var det ett slaktande och styckande, ett kokande och stekande utan dess like dagarna före jul. Alltid på Annadagen skulle lutfisken blötläggas för att sedan i en ritualliknande prosess färvandlas från stenhårda vedartade tingestar till ljuvligt doftande lutfisk. Den slutliga blötläggningen var den prosedur som vållade mest bekymmer. ”Skulle den bli för lös eller för hård”? Det var den ständiga frågan år efter år.

Så skulle naturligtvis julgrisen slaktas och tas reda på. Den skulle styckas i lämpliga bitar och tas till vara på lämpligt sätt. Innan frysboxens intåg i det svenska hushållet saltades en stor del av fläsket ner i stora kar. Det var i regel sidfläsket och en del annat som förvarades på detta sätt. Den del som skulle bli julskinka styckades särskilt, las ner i saltlake och kokades lämpligt till julafton. Förutom skinkan hade vi leverpastej, presssylta, aladåb och rökt skinka.

I mitt hem slaktade vi också alltid en spädkalv som min mamma hade sparat från kalvningar på höstkanten. Den uppenbarade sig på julbordet i form av kalvstek, kalvsylta, kalvrulader och givetvis från kalvköttfärsen extremt goda köttbullar.

Allting var hemlagat och närproducerat. Det är nästan så det vattnas i munnen när man tänker på all den god julmaten från förr i tiden.

Jag nöjer mig med den frestelsen och tänker i kommande drapor berätta några grisiga hisotrier från förr.

Lucia 121213.

Jag hade tänkt att glutta på tv-ns Luciamorgon i morse men genom ett litet förargligt snöfall i natt var jag just då i skottartagen. Men Lucia blev det oavsett om jag deltog eller inte.

Har ni tänkt på hur ojämlik hela den här dagen är. Genom en nästan total kvinnlig dominans andas denna traditionsfyllda dag ett rätt markant avståndstagande från det manliga könet. Givetvis uppträder en eller annan gosse med en fånig strut på huvudknoppen  men det är inte någon drömroll precis. Nu har dessutom vän av ordning rackat ned på de stackars pepparkaksgubbarna. Genom att de är bruna i färgen kan de möjligen upplevas som ett alltför rasistiskt inslag i firandet. Jag tycker att det är precis tvärtom. Det är ju toppen om även folk med invandrarbakgrund kan vara med i tåget. Det främjar absolut mångfalden. Så det där med talet om rasism det främjar nog i första hand enfalden.

I detta konstifika firande uppträder också en figur som heter Staffan. Honom är det synd om. Han har inte mer än börjat känna sig hemtam i tåget förrän han bums blir utskickad att bära vatten. Om det ändå vore bara en häst som ska vattnas kanske det kunde gå an men det är fem stycken törstiga krakar som ska tillfredsställas. En enda törstig krake dricker väl så där en tjugo trettio liter vatten. Det blir en hundra hundrfemtio liter det. Dessutom finns det ingen brunn utan han får hämta det ur sjön varför han först måste hugga sig igenom trettio centimeter tjock is. Innan han har utfört uppdraget har luciasången tonat ut för länge sen och alla lussebullarna är slut. Det tycker jag är ett oblitt öde som dessutom drabbar, ja just de ja, en man. Men nu tror jag den arme Staffan resonerar likadant som jag när jag är ute och skottar snö och får ta i så det knakar i det gamla skrovet. ”Det blir ju i alla fall fullvärdig motion”. ”Nog ä de så pass som att kut ätt landsvägen”. Att bli snuvad på några torra saffransklönsa de får han väl också tåla.

Det börjar brännas. Det är nu bara tio dagar kvar till julafton och jag  som hade tänkt att ha lite gristema i några bloggar. Men jag kanske kan vara mer optimistisk än  julgrisen och hoppas på ett liv efter jul också.

Med de allra mest brinnande luciahälsningar önskar jag er alla bloggdiggare en god fortsättning på natt som dag.

Jöran.

121212

Det ät många som har uppmärksammat dagens datum på ett särskilt sätt. En del skall gifta sig, en del skall döpa barn och en del hoppas att deras barn skall födas just den här dagen. För min egen del är det också ett rätt uppmärksammat jubileum. Det är nämligen i dag 65 år sedan jag kvitterade ut mitt körkort. Jag gick då på skola i Härnösand och kunde personligen gå upp på länstyrellsens körkortsenhet och kvittera ut mitt körkort. Om jag minns rätt kostade stämpelavgiften 2 kronor.

Jag anlitade en körskola några timmar för att förbättra min körteknik. Jag minns att det kostade den kollosala summan av 10 kronor per timme för bil och lärare. Utbildningen gick i stort set ut på att varv efter varv köra den sträcka som besiktningsmannen alltid använde vid varje uppkörning. Vi startade vid hans kontor som låg uppe vid Brännan, körde Nybogatan nerför över Nybron bort till järnvägsstationen.  Svängde höger, tog höger igen bort mot fängelset, svängde höger igen innan detta och över en bro. Sedan en vänstersväng förbi brandstationen och St. Petri logen och tillbaka upp till hans kontor. Denna sträcka körde vi varv efter varv tills man tyckte sig kunna köra den i sovande tillstånd. Därför vållade uppkörningen inga svårigheter medan däremot teoriprovet gick alldeles bortitok.  Jag blev  alltså kuggad och eftersom det var en fredag så skulle jag komma tillbaka på måndag. Jag inställde mig i rätt tid till förhöret men när jag kom in på hans kontor fick jag godkännandet direkt i min hand med orden: ”Jag förstår att du har läst på så jag har fixat de nödiga pappren, det är bara att lämna in dem på länstyrelsen”. Glad i hågen knallade jag in på körkortsenheten, mötte en bleknost tjej där som tog emot luntan och sa att jag kunde hämta mitt körkort nästa dag.

Med den grundutbilningen har jag nu kört i 65 år så gott som prickfritt. Man kan ju bara spekulera hur långt, men jag har väl kanske kört bil ett  hundra tusen mil sedan dess. Visst har skyddsänglarna ibland varit mig bevågen, så man kan säga att med deras hjälp har jag hållit mig på den smala  vägen.Tänka sig, den utbildningen kvalificerade mig också att ett halvår senare bli ansvarig för ambulanstransporterna i en stor del av Norrbotten. Så gick det till på den tiden för nära 65 år sedan.

God 121212 alla kära bloggdiggare.

Hustäven

För gammalt i tin då hadde alle husa varsin täv. Dä va en låkt söm va liksöm ingrodd ti huse å va ett vä familjen söm bodde där. Gårstäven.  Öm man va rektit nässavarn könne man gå görning byn å ha bönne för öga å ändå säge vicken å gåla man va ti. Dellåvä då dam hadde nyfernissa körkmatta könn hustäven tränge igörning. Dä va ju mest igörningtränglit på vintern då de va sä kallt sä dam könnint he opp döra. Nan gang hadde dam n´get ini köke å då vorte ne ju en speciell täv. Getlåkta var nagerst söm geck utarni alle anne dofter.

Ja minns att ti en å gåla tillverke dam getostn å för att han skull fo rätte aromen sä bädde dam nen ti utdragssöffa söm gårsfalke låg te. Ten dän govärmen feck ostknula den miljö söm gjorle dam okresttlet smakrik. Kälinga ten dän gårn va känd för å ha oherrans goen getost. Falke va söm toket etter e dänn klönsa.

Pajka te en å gåla va väldans haj på reparere motorcykla å mopedern. Då tog dam in motordela dippå köksbole å meka vä dam där. Då dam sku äta kvällsgrötn feck dam flötte på nan förgasar å nån ljuddämpar sä dam feck plassn för grötfate. Tin dän gårn låkte ne bra mytttje oljeblandat.

Men falke va friskare för i tin. De va sä dyngsamt ten del gåla sä alle baskelusker kvärne å. Nu för tin äre sä renlet å desinficerat sä falke bli sjuk bara å dä. Dä ä nästan sä dä ä en hälsofara. Nä, dä va bätter för i tin för då levde  dam  dells dam dog. Sä dä sä.

Jag måst fo berätt ömmen Nisse..

Då´n Nisse va 96 år feck en för säg att han sku byte bil. Gambiln han hadde vare dyräkt inge fel på men han hadde gått bra no mycke sä´n Nisse tänkte att jäg måst skaffe mäg en nyen bil. Sä han for te stan å årdna opp n´dan affärn, å kömme hem dell kälinga sin vä e sprilllans nytte fordorn.

Nu san åt kälinga sirn a Amanda sä hännä: ”Nu då ve han alldelens nyen bil gett ve fara ut å åke nalta. Skunt vä fara å hälse på sarn våran neri Södertälje”? Sagt å gjort, dam sätte säg ti biln å braka iväg neråt E 4. Dä geck bara söm hejsan ända dells dam kömme ne te Stockholm. Då bare säg inte bätter än att dam kömme fel på na vis sä att dam kömme dellå köre i fel riktning sä dam körle mot trafiken.

Polisn kämme sä smårningöm å löckes vännä biln sä dam kömme dell å köre i samma rikting söm övrige bila. Då dam nu hadde fott biln vänne sä körle n´Nisse raka vägen offör E 4 å hem igen. ”Vä ha ju i alle fall fott n sjuss” sa na Amanda.

Så måste jag väl så här den 10 december harangera en annan”krutgubbe” nämligen självaste Alfred. Första gången de utdelade priset var summan 150.782 kr. I dag är det 8.000.000 kronor. Unikt nog är dessa båda summor lika i repektive års penningvärde.

Som alla år tidigare vållar nomineringen till de olika priserna stor debatt.
Det pris som  det ”blåser” mest omkring är väl litteraturpriset. En allt mer växande skara tyckare  menar att detta pris skall tilldelas en viss bloggskrivare från Tallbacken för, som det heter i motiveringen: ”Uthålligt och envetet litterärt gaggande av umärkande tvärsäkerhet och sedimentär bokstavsstapelordbildningskonst”. Personligen tycker jag att om jsg nu inte erhåller 8.000.000 kronor kunde jag väl få 8, för att köpa en liten godispåse att knapra på under det jag gluttar på nobelbanketten på TV. Närmare än så kommer jag väl aldrig nobelpriset.

Kallt ute. Varmt inne. Det är vad som gäller på Tallbacken just nu. Me de får vi nöja oss

Hejdå.

Julkonsert.

Under söndagseftermiddagen var KäraHu och jag till Ö-vik och övervar en konsert som gick av stapeln i Örnsköldsviks församlingskyrka. Våran Kristina var med i köran som sjöng under Erika Sjödins ledning.

Medverkade i evenemanget gjorde också Bröderna Rongedahl som åkt upp till stan tilsammans med sitt komp. Det var ett superfint framträdande med många ljuvliga och välarrangerade sånger. De flesta med anknytning till julen. När de avslutade med Adams julsång ”O helga natt” var det helt underbart. De har ju röster som passar just sådana framträdanden.

Annars har det inte hänt så mycket under söndagen annat än att det ha ”flistere på mest hele dan”. Det kommer inga stora mängder snö men när det håller på dygn efter dygn blir det rätt mycket så småningom.

I ett av korsorden jag håller på att lösa krockade jag med ett ord som jag inte träffat på förut. Det är ordet ”oops”. Det skulle vara roligt att veta hur många av mina bloggdiggare som vet vad det ordet betyder. Jag Googlade naturligtvis på det och fick fram att oops står för en oförutsedd penibel händelse. När Hitler tappade byxorna inför en stor folkmassa så var det en oops. Tänk vad man lär sig då och då.

Hejdå!!

Jöran

Det lackar mot jul.

Förr i tiden var det en fasteperiod före jul, ungefär som det är före påsk. Då höll man inne med alltför mycket frossande sju veckor före jul. Jag minns från min barndom att det inte vankades någon julmat i egentlig mening före julafton. Då upplevde man kalasandet så mycket intensivare. Likaså kläddes inte julgranen förrän möjligen dagen före julafton. Luciafirandet skedde traditionsenligt och rätt ofta var undertecknad bloggskrivare utklädd till ljusdrottning vid sådana tillfällen.

Numera börjar den kommersiella julen redan i senare delen av oktober, då alla prylar som hör julen till exponeras i affärerna. Julborden avlöser varandra i stort antal och skinkan, rulladerna, inlagda sillen osv osv förtäres i stora mängder. Man har smuttat på julfirandet så länge så att när det väl är dags har all attraktionskraft försvunnit.

Helt i enlighet med den tradition som nu råder skall jag om bara en liten kort stund fara ned till Missionskyrkan och plöja mig igenom ett dignande julbord. Och det tycker jag är helt okej.

Förra passusen skrevs alltså innan jag hade avnjutit det dignande jubordet. Nu har jag således plöjt mig igenom ett antal maträtter inklusive ett digert mått av social gemenskap. Nu är jag dessbättre en som går försiktigt fram när det gäller att frossa i god mat. Jag tar lite på tallriken åt gången och äter gärna olika slags mat var för sig. Jag börjar med sill och laxinläggningarna. Tar lite av skinkan och kalsyltan m.m Nosar lite på det småvarma och avslutar med en läcker bit ost. Allt i hanterliga portioner. När jag avslutar skall jag känna mig mätt men inte övermätt. Allt var supergott utom möjligen Jansson som inte hade den gräddiga och väl avvägda smaklighet som Kärahustrun kan åstadkomma. En mycket lyckad tillställning med fin underhållninga av ungdomarna. Vi har enornmt fina sångbegåvningar i barnarbetet som om de utvecklas på rätt sätt kommer att bli superstjärnor så småningom.

Att MODO lyckades vinna över (nästan) serieledande Luleå var liksom grädde på moset för en lyckad eftermiddag. Fortfarande är de stadigt förankrade på sjunde plats i tabellen, men har i och med kvällens seger förbättrat sin position.

Kära bloggdiggare ta nu helgvilan på rätt sätt som loj och slö, och kom ihåg ingen jäkt, ingen jäkt.

Hälsaningar.    Jöran.