injail

Alla inlägg under december 2012

Av Jöran Lundberg - 23 december 2012 21:56

Samma procedur varje år.

Någon gång i mittten av oktober börjar jag att titta efter snygga granar så fort jag närmar mig något som kan liknas vid en skog. När jag kör bilen upp mot stugan i Hemsjön stannar jag nu och då och konstaterar att inför mina ögon står en gran som skulle passa alldeles prefekt vid jultid. Men varje år när det börjar närma sig dopparedagen har jag i alla fall inte skaffat någon lämplig gran att hänga bomler och ljus i. Därför blir det att panikartat  ge sig ut i fentongradig kyla och en halv meter snö för att eventuellt finna något lämpligt objekt. Resultatet blir att man tar första bästa för att inte alldeles stryka med på kuppen. Av den anledningen har jag för upptining i källaren ett anskrämligt exemplar av släktet Picea Abies. Detta föranleder mig att helt enligt traditionen varje år skriva en vers om denna företeelse. Så också i år. Håll till godo

 

Grannens gran är grannare

 

Det hände sig dan före dan

i skogen jag hämta en gran

den allra fulaste i stan

 

Den var liten och smal,

barren var knal,

ingenting för vår sal

 

Jag kunde låtit den stå,

men jag tog den ändå

det kan ni förstå.

 

Så nu har vi i salen en gran

barrig  torr och dan

som är den fulaste i stan.

 

Men vi klär den med ljus,

Glitter, bomler och krus

den finaste vi har i vårt hus.

 

Nu står den där utan prut,

efter julen vi kastar den ut,

så då blir det ändå ett slut.

Av Jöran Lundberg - 23 december 2012 09:41

Födelsedag och annat.

Som jag antydde i föregående blogg var vi till Järved och grattade Emma på hennes 17-årsdag. Vi uppvaktade henne med tårta och någon present. Sedan blev det naturligtvis tårtkalas och angenäm social samvaro. Det kan vara rätt bra att ställa till med en födelsadagsfest så där någon dag före julafton som avbrott i julstressen. Den märkte vi dock inte något av så det blir nog en fridfull jul. KäraHu och jag firar julafton i Järved tillsammans med familjen Lundberg. Jag lägger ut en bild på sjuttonåriga  Emma. Den blev väl inte helt berfekt men ni får hålla tillgodo med den.

Efter att vi ätit frukost brukar vi tända ett ljus och meditera över det. Då tänker vi på våra nära och kära och alla bekanta. Smtoidigt är vi tacksamma för att vi får ytterligare en dag med ett fint liv. Då tänder vi ljuset med en tändsticka från en ask som vi fått av Carina Nordlund/Ahvenainen. Jag lägger ut en bild på den också till beskådande.

På grund av ett tekniskt fel  (en uppdatering släckte datorn) kommer inte denna blogg förrän morgonen den 23. Håll till godo.


 

En sjuttonårig tjej i Järved.


 

Ett ljus att meditera vid.

 

Av Jöran Lundberg - 21 december 2012 20:34

Om renlighet.

Renlighet är en dygd, sa kärringen och vände särken på julafton. Om det är nagot exakt mått för renlighet det vet jag faktiskt inte men det kunde möjligen vara det i gamla dunkla tider.

Intill att jag var tio år bodde vi i det första hus som vår pappa byggde och som vi samtliga tre pojkar föddes i. Det var ett rätt primitivt hus med vedspis och kamin som huvudsaklig värmekälla. Vi hade den tiden bara utedass vilket var rätt påfrestande ibland när man i kalla vinterkvällar var i trängande behov.

Något badrum fanns inte heller så badandet blev en speciell procedur. Vår ömma moder var i varje fall angelägen om att vi skulle hålla oss rena och fräscha.  Så med jämna mellanrum drog hon fram det stora plåtbadkaret, värmde vatten i stora kittlar på spisen som blev till ett renande bad för hela familjen. Jag minns att vi barn fick börja tvagandet som gick så till att mamma med borste och tvål skrubbade oss rena. Jag har ett minne av att det inte var en något mild behandling. Det gav i alla fall till resultat att vi, sedan vi även fick rena underkläder, var presentabla för rätt lång tid framöver. Efter oss var det pappas tur att testa det varma badvattnet. Gunnar och jag fick den stora äran att ohämmat gå lös på vår arme fader med var sin borste. Ett förtroendefyllt uppdrag som belönades med en kopparslant av oansenlig valör. Den arma moderen var nog den som sist fick löga sig i det vatten som redan tjänstgjort i renlighetens tjänst ett antal gånger.

1939 flyttade vi in i den herrgårdsliknande byggnad som pappa byggt. Då var det ett modernt hus med centralvärme, badrum med badkar och skinande vitt kakel. Toalett inomhus hade vi också.

Det var en minnesvärd och omvälvande händelse för en tioårig pojke att flytta in i ett hus med så många moderniteter. På den tiden var det de finaste och modernaste huset i hela Långviksmon. Det hände faktiskt att andra familjer kunde få komma till oss och använda denna unika badmöjlighet. Som de generösa personligheter mina föräldrar var såg de till att värmepannan producerade varmvatten i tillräcklig mängd.

Jag erinrade mig dessa gamla tider när medlemmarna i bastuklubben Ollonen i dag var samlade till högtidligt julsammanträde. Nu finns det obegränsat med varmt vatten i de olika duscharna och bastuvärmen håller också tillräcklig temperatur för att få svetten att lacka. Helt enligt traditionen löste vi alla livet gåtor både för det gångna året och för den kommande tiden. När vi så småningom tog farväl  kunde vi önska varandra en synnerligen god och välsignelsebringande julhögtid. Och dessutom göra detta med rentvagna kroppar som nyss genomgått det luttringens bad som endast kan ådagabringas  i bastuklubbens regi. Att intaga en skinksmörgås med en någorlunda nyskrubbad lekamen och i familjens ljuva sköte hör till de superba fasciliteter som gör livet värt att leva, alla julklappar till trots.

I morgon är det dan före dan före dan så det börjar brännas. Idag den 21 fyller Emma hos familjen Lundberg i Järved 17 år och för den skull skall vi åka ner i morgon och upvakta henne. Vi är noga med att hon skall bli ihågkommen fastän det är nära julafton. En liten festlighet med tårta och allt blir det, och naturligtvis presenter.

På återseende.

Jöran.

Av Jöran Lundberg - 20 december 2012 21:33

En ödesmättad tid.

Jag läste någon notis i dag att märkliga krafter från solen skulle utlösas och få en negativ inverkan på det klot som vi under våra korta dagar har vår hemvist på. Det var  lite skilda uppfattningar men enligt de allra svartaste profeterna hade vi inte stora utsikter att klara oss. Enligt dessa är det många parametrar som stämmer med en undergångsteori.

Nu är det i och för sig inte första gånen jorden är nederlagstippad, men det stämmer ändå en enkel bloggskrivare till eftertanke, varför jag totat ihop en bön att läsas vid dessa tillfällen

Håll till godo:

 

Bön vid den sista aftonen

Du, Gud hur har du det i din himmel,

har du nånsin ordning på din härskarroll?

Du som  blickar över världens vimmel,

har du tid och rum i full kontroll?

 

Nån har sagt att jorden skall gå under,

nu i natt så ska det hemska ske.

Styr du helt  i dessa bistra stunder

eller står du blott å tittar på breve?

 

Nu länge snurrat har det gamla klotet

miljarder varv kring solen har det gått.

Står det äntligt vid  det bistra hotet

att slutet på sin bana nu det nått?

 

Du har ändå sagt att så ska hända,

men nogsamt hemlighållit dag och tid.

Men innan allting tippar överända,

låt oss åter få en signad juletid.

 

Så lägger jag mittt liv i dina händer,

i full förvissning: ”Det är du som styr”

Och somnar gott vad än som händer

och sussar tills den nya dagen gryr.

Amen.

 

 

 

Av Jöran Lundberg - 19 december 2012 20:46

En beundrad farmor.

När jag i förra bloggen skrev om  min barndoms jular hos farmor och farfar kom jag att tänka på vilken beundransvärd kvinna min farmor var. Redan i unga år hade hon en fast förankrad tro på en allvis och nåderik Gud. Denna tro praktiserade hon genom att söndag efter söndag undervisa barnen i Mattarbodum i Guds ord och delgav dem de livserfarenheter hon förvärvat.

Av vad jag hörde om henne i min barndom var hon en duktig berättare.

Hon blev inte på något vis förskonad från prövningar och svårigheter. Tre av hennes barn fick hon följa till den sista vilan i Johan Lundbergs familjegrav på Björna kyrkogård. Det var dels tuberkulosen (lungsot som de sa på den tiden) som skördade många offer i Mattarbodum med omnejd. Dels var det också den så kallade ”Spanska sjukan” en pandemi som grasserade 1917-18. En annan tragisk händelse var när alla deras tre mjölkkor blev förgiftade och dog av att de slickat i sig kreosot (arsenikbaserat impregneringsmedel). Min pappa berättade att de av farmors far, Nils-Erik Johansson fick en mjölkko samt en snart dräktig kviga.

Under vår barndom åkte Gunnar och jag ofta till Mattarbodum och hälsade på farmor och farfar. Det var verkligen ett genuint exempel hur skönt det är då barnen blir sedda och uppmärksammade. Vi var föremål för all farmors upmärksamhet och hon visste inte hur väl hon skulle sköta om oss. Jag kan än i dag, nästan åttio år senare, minnas hur supergoda hennes hembakta vetebullar smakade. Farfar hade alltid något nytt och spännande att visa oss. Ibland demonstrerade han sin förmåga att skjuta prick med gevärat. Det hände faktiskt någon gång att  vi fick provskjuta medan han höll geväret åt oss.

Det är inte alla barn och ungdomar förunnat att umgås med den äldre generationen. Ändå tror jag att det är en viktig erfarenhet som medverkr till en vidgad livssyn och inplanterar en generös attityd i deras hjärtan. Förr i tiden var detta umgänge en naturlig företeelse då det ofta bodde flera generationer på samma gård.

Kära bloggdiggare det har blivit väl mycket barndomsminnen nu en tid men för min del är detta berättande som en styrka och hugsvalelse för själen. Dessutom kan det för framtiden vara intressnt om det kan bevaras och dokumenteras. Sådana små banala händelser kan för kommande generationer vara av värde och så småningom upskattas av dem.

Hejdå!

Av Jöran Lundberg - 18 december 2012 20:54

Farväl till en familemedlem.

Någa veckor före jul hade mamma Signe konstaterat att vår julgris uppnått rätt slaktvikt. Detta gjorde hon genom att mäta dess ”midjemått”. Nu är det ju  som ni förstår rätt svårt att avgöra var grisens midja sitter så hon mätte omfånget strax bakom främre benparet.

På en bestämd slaktdag infann sig min farfar Johan Lundberg i tidig otta med alla behövliga redskap inklusive sin bössa. Innan dess hade vi värmt skållvattnet så att det skulle hålla rätt temperatur. Exakt 77 grader skulle det vara för att göra rätt verkan.

Själva slaktproseduren började med att farfar gick in och kände på grisens pannben varefter han gick ut och laddade bössan. I sitt ammunitionsförråd hade han kulor med olika stark laddning och valde ut en kula som var anpassad för styrkan hos grisens pannben. Vid styckningen skulla han nämligen hitta kulan på ett visst ställe i grisen.

Grisen vars sociala fostran gjort att han inte var ett dugg rädd för människor reagerade inte nämvärt när han försågs med nosgrimma och leddes ut till slaktplatsen. Ett skott ur farfars salongsgevär bedövade grisen ögonblickligen. Detta följdes av som jag tyckte det äckligaste momentet i hela slakten, nämligen avtappningen av blodet. Det var ofta småpojkarnas uppgift att röra blodet såa att det inte koagulerade och klumpade sig.

Efter att den tappats på blod flyttades den över till lådan med det skållheta vattnet för att befrias från all otäck hårbeklädnad. Farfar Johan var väldigt noga med att det inte skulle finnas något enda strå kvar någonstans. Han hade till och med en rakkniv med sig och avlägsnade de sista stråna kring klövar och andra svåråtkomliga ställen.

Grisen befriades från inkråmet och styckades sedan i lämpligt hanterbara bitar som lades ut i den bländvita snön som tavlor i ett galleri. Det måste nämnas också att när han styckade grisen skulle han alltid hitta kulan på ett givet ställe. Med ett triumferande leende visade han kulan och sa: ”Si härn ärna, kula”!

Efter slakten stannade min farfar nästan hela dagen och lekte och nojsade med sina barnbarn. Framåt eftermiddagen hade min mamma gräddat smaskiga blodplättar som vår hädangångne familjsmedlem bistått oss med.

De följande dagarna togs de olika styckena från grisen omhand på för den tiden lämpliga sätt. En stor del saltades in i stora kar och konserverades på så sätt. De finaste bitarna konserverades in i speciella burkar, en sorts vacuumförvaring. Som jag nog skrivit någon gång förut skaffade min mamma tidigt en frysbox som radikalt underlättade för henne att hålla sitt matförråd fräscht och gott.

Min barndoms jular är fullproppade med sköna minnen. Under många barndomsår firade vi alltid julafton hemma hos farmor och farfar i Mattarbodum. Mina föräldrar var goda generösa människor som levde i fin harmoni med varandra vilket bidrog till en underbart fin atmosfär i familjen. Att växa upp i en sådan miljö har säkert medverkat till att utveckla den grundtrygghet som jag haft hela livet. Att fira en välsignad jul under sådana förhållanden är tyvärr inte alla förunnat. I splittrade förhållande poppar gärna missförhållanden upp vid sådana tillfällen, ibland med gravt alkoholmissbruk inunder. För barn i sådana miljöer kan det få katastrofala följder.

Stressa nu inte ihjäl er inför den stundande helgen utan ta det lugnt. Snart har vi lagt julen bakom oss och den grå vardagen tar vid. Då kan det vara värdefullt att minnas det ljus, och det mått av värme och avkoppling som julen förhoppningsvis har gett oss. Så vänder det och solen och ljuset kommer tilbaka och kanske ger oss en skön vår och sommar.

 

Av Jöran Lundberg - 17 december 2012 22:08

Julgristemat, forts.

Under min barndom och ungdom på 30-40-talet hade vi ett litet jordbruk som livnärde några kor, kalvar och en eller två grisar. Dessa grisar slaktades vanligen vid jultiden. Inköp av en griskulting  skedde vanligtvis på våren försommaren. En grisuppfödare hade hyrt en godsfinka som han lastade med ett lämpligt antal smågrisar och. avtalade med SJ om att ställa upp den vid station efter station utefter banan.

När således grisfinkan kom att ställas upp på gropspåret i Långviksmon gick min mamma dit och inhandlade en  griskulting. Hon fick då välja sig en ur den stora skaran smågrisar. Det skulle helst vara en galt och dessutom rätt lång och smal eftersom man antogs få bättre resultat av en sådan i förhållande till en kort och knubbig.

Den lilla kultingen blev snart som en medlem av den lundbergska familjen och omhuldades på bästa sätt. Under sommaren hade vi den i en liten inhägnad så att den för det mesta kunde vistas utomhus. Ett litet krypin hade den som skydd ifall det blev dåligt väder. Jag minns att mamma redde till munsig föda till den av grovt mjöl och potatis som hon kokade. Lite längre fram på sommaren när svinmållan (almyttje) växte rikligt i backarna plockade vi stora lass och gav till grisen. Den blev väldigt uppspelt när han fick gotta sig i den rilkiga grönskan.

Som jag nämt i en blogg tidigare är grisar väldig sociala varelser. Och dessutom väldigt intelligenta. När vi kom med mat åt den kände den genast igen oss och kom fram till gärdslet för att bli kliad och omhuldad. Under umgänget grymtade han förnöjt. Med en sådan genuin behandling växte den snart till sig och blev större. Min mamma hade en särskild metod för att avgöra när den var slaktfärdig. Hon hade ett grovte snöre med en knut på. Med det mätte hon omfånget strax bakom de främre benen och när den vuxit i omfång tills att den nått knuten då ansågs den slaktfärdig. Då hade det hunnit bli mitten av december och lämplig tid för julförberedelserna.

Hur själva slakten gick till skall jag skildra i en kommande blogg.

Av Jöran Lundberg - 16 december 2012 23:12

Fall julesnö.

Den som eventuellt har önskat sig en vit jul har i dessa dagar blivit bönhörd över hövan (eller upp över öronen). Jag  kan inte säga hur många dagar i sträck som det har snöat, men när det blir några centimeter för varje dag blir det tilll slut rätt stora drivor. Villa Tallbacken är inbäddad i vitskimrande snödrivor. Det skapar också rikliga tillfällen till motion för en åttiplussare med skovelnoja. Som tur är faller det tämligen lätt kallsnö som låter sig undanskuffas tämligen lätt.

För att hålla läget under kontroll och gårdsplanen farbar är jag ute tidigt varje morgon och med idog envetenhet slädar undan nederbörden för att den idoge snöröjaren Gerhard med sin traktor skall kunna forsla den till förvaring i väntan på våren.

Jag funder om man till äventyrs skulle kunna skriva en hyllningsdikt till denna vita nederbörd som kung Bore häller ur sitt ymnighetshorn.

 

Drivbildning!

Denna vita nederbörd som mången trånad gett

Som slalomåkaren med blida ögon sett

Har dalat ner i rikligt mängd

Den ligger nu i drivor utan sans och vett

som vållat mycken mödas svett

och ryggskottont i tidens längd.

 

Nu  nejden klätts i vinterskrud

som slöjan hos en kunglig brud

vars ögon riktigt strålar.

Kung Bore håller  ymnigt gästabud

till vackra ljuva toners ljud

för vinterns högtid skålar.

 

Dags att inta horisontalläge för att samla krafter för en ny snöskottaromgång.

Hejdå.

 

 

 

 

 

Presentation

Fråga mig

20 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21
22
23
24
25 26 27 28 29 30
31
<<< December 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards