Julefrid och annat.

Så här i juletider är det kanske på sin plats att berätta om ett par händelser från förr. Dessa händelser är knutna till ett par ungkarar som bodde en bit söder om Långviksmon på en plats som hette Tämnäsudden. Det var Arvid och Viktor Ekström, två orginal som levde sitt liv på det lilla torpet. Nu var det så att dessa ungkarar hade en son som hette Ivar som de skötte på allra bästa sätt från det han var en liten parvel. Nu kan man fråga sig hur två ogifta karar kan ha skaffat sig en pojke. Jo, det var så att när deras mor började bli gammal och inte orkade sköta hushållet städslade de en piga till hjälp. Nu bar det sig inte bättre än att efter en tid visade det sig att hon va ”på tjocken” som dom sa. Med sedvanlig fördröjning födde hon ett välskapt gossebarn lindade honom och ammade grabben tills dess han var avvand. Då tackade hon för sig och drog vidare till någon ny anställning och lämnade parveln i Arvid och Viktors vård. Vart hon flyttade kom nog aldrig till gemene mans kännedom. Vem som var far till barnet blev heller aldrig riktigt fastställt utan de båda bröderna tog sig an uppfostran som om det vore deras gemenamma egendom, precis som torpet och allt det övriga de ägde.

Det var Arvid som mest skötte jordbruket och hushållet när Viktor ofta var ute på olika dagsverken i bygden. Arvid hade naturligtvis en ”julgris” också som om sommaren var ute i en inhägnad. Nu hade grisen för vana att nu och då rymma från sin kätte och ge sig ut på egna äventyr varför Arvid tvignades ut på jakt efter sin kära hushållsmedlem. Arvid hade en bra fantasi så han kommenterade grisens eskapader på följande sätt: ”Min gris har länge talat om att han skulle ut å resa”. Å en dag var han borta och då jag hittade honom simmandes nere i Görjvika frågade jag honom: ”Vart är du på väg?  Då grymtade grisen fram ”Oschlo, Oschlo.

Om jularna var de alltid bjudna till en släkting som hade en stor familj med många barn. Arvid hade alltid en gammal skinnmössa, en så kallad ”Krimmermössa”. En jul började barnen leka med ”krimmern” och kastade den som en boll mellan sig. Då bar det sig inte bättre än att mössan hamnade i den öppna spisen där det sprakade en flammande eld. Den gick inte att rädda utan blev lågornas rov. Då kommenterade Arvid händelsen så här på sitt lakoniskt lugna sätt: ”Nu får de små hett om öronen”.

Det har berättats många historier om Arvid och Viktor så jag kanske får anledning att återkomma till dem vid något senare tillfälle.