Gott nytt år

När jag under nyårsaftonen skriver denna blogg står vi alltså inför ett årsskifte. Tolvslaget signalerer att vi nu går in i år tvåtusentretton. En händelse som för många skall markeras med både brusande champagne och fyrverkerier. Ett firande som i vissa fall slutar med förödande konsekvenser. Ibland med invaliditet och livslångt lidande som följd.

Min ömma moder, som var en mycket jordnära person, hade en alldeles egen syn på nyårsskiftet. När hon hade kvällsmjölkat korna, tagit reda på mjölken och diskat allt det som hon använt för den hanteringen, då var det dags för henne att inta sängläge. Så när vi ungdomar var i missionshuset på nyårsvaka och klämtade in det nya året på ett upphängt järnspett, då sussade hon gott och samlade krafter, inte för ett nytt år, utan för en ny arbetsdag med många angelägna sysslor. Och egentligen är det inte mer dramatiskt än så.

Efter midnatt skriver vi alltså 2013. Det är trettonde året på det nya decenniet. Vissa människor hyser en väl uttalad skräck för just talet tretton. Det skall, menar de, bringa otur och olycka. Dessa människor är, har jag fått lärt mig, behäftade med någonting som heter triskaidekafobi. Nu fick ni således lära er något nytt, eller hur?

Oavsett vilken syn vi har på själva firandet ger det oss ändå anledning att en sådan här kväll något samla våra tankar inför de existensiella frågorna. Viktor rydbergs ”Tomten” är inte en juldikt utan behandlar just frågorna om vadan och varthän. En av verserna lyder:

Så har han sett dem far och son, ren genom många leder

Slumra som barn men varifrån, komma de väl hitneder.

Släkte följde på släkte snart, blomstrade, åldrades, gick men vart?

Gåtan som icke låter gissa sig, kom så åter.

Jag har också vid något tillfälle skrivit en dikt som på något annorlunda sätt berör just de frågorna. Den lyder som följer:

Existens

Är tiden konkret realism eller ej,

en konstruktion gjord för vårt väl?

Det är en fråga man kan ställa sig,

ett spörsmål om fri eller träl.

Det finns egentligen alls ingen tid

det är  något vi själv hittat på.

Skall vi därför någonsin vinna vår strid

bör vi detta faktum förstå.

Men ändå, vi lever i tidsperspektiv

med dagar, timmar, minuter

Ända sen skaparen sade sitt ”bliv”,

detta faktum oss innesluter.

Så är tiden en del av vår existens

den som död och förgängelse vet.

Blott skaparen själv kan sätta dess gräns

för en tidlös tidlös lång evighet.

Så vill jag och Kärahustrun önska er alla ett välsignat gott nytt år tvåtusentretton.