Gristema.

Som jag skrivit i någon blogg förut tog man för i tiden inte ut julen i förskott. Då gjorde man inte som nu att man knaprade sig egenom ett antal julbord med alla högtidens rätter. Man väntade snällt till att julaftonen har randats. Visst suckade många och tyckte ett det var ett elände då man inte fick smaka. Men så var det bara.

Men däremot var det ett slaktande och styckande, ett kokande och stekande utan dess like dagarna före jul. Alltid på Annadagen skulle lutfisken blötläggas för att sedan i en ritualliknande prosess färvandlas från stenhårda vedartade tingestar till ljuvligt doftande lutfisk. Den slutliga blötläggningen var den prosedur som vållade mest bekymmer. ”Skulle den bli för lös eller för hård”? Det var den ständiga frågan år efter år.

Så skulle naturligtvis julgrisen slaktas och tas reda på. Den skulle styckas i lämpliga bitar och tas till vara på lämpligt sätt. Innan frysboxens intåg i det svenska hushållet saltades en stor del av fläsket ner i stora kar. Det var i regel sidfläsket och en del annat som förvarades på detta sätt. Den del som skulle bli julskinka styckades särskilt, las ner i saltlake och kokades lämpligt till julafton. Förutom skinkan hade vi leverpastej, presssylta, aladåb och rökt skinka.

I mitt hem slaktade vi också alltid en spädkalv som min mamma hade sparat från kalvningar på höstkanten. Den uppenbarade sig på julbordet i form av kalvstek, kalvsylta, kalvrulader och givetvis från kalvköttfärsen extremt goda köttbullar.

Allting var hemlagat och närproducerat. Det är nästan så det vattnas i munnen när man tänker på all den god julmaten från förr i tiden.

Jag nöjer mig med den frestelsen och tänker i kommande drapor berätta några grisiga hisotrier från förr.