Julgristemat, forts.

Under min barndom och ungdom på 30-40-talet hade vi ett litet jordbruk som livnärde några kor, kalvar och en eller två grisar. Dessa grisar slaktades vanligen vid jultiden. Inköp av en griskulting  skedde vanligtvis på våren försommaren. En grisuppfödare hade hyrt en godsfinka som han lastade med ett lämpligt antal smågrisar och. avtalade med SJ om att ställa upp den vid station efter station utefter banan.

När således grisfinkan kom att ställas upp på gropspåret i Långviksmon gick min mamma dit och inhandlade en  griskulting. Hon fick då välja sig en ur den stora skaran smågrisar. Det skulle helst vara en galt och dessutom rätt lång och smal eftersom man antogs få bättre resultat av en sådan i förhållande till en kort och knubbig.

Den lilla kultingen blev snart som en medlem av den lundbergska familjen och omhuldades på bästa sätt. Under sommaren hade vi den i en liten inhägnad så att den för det mesta kunde vistas utomhus. Ett litet krypin hade den som skydd ifall det blev dåligt väder. Jag minns att mamma redde till munsig föda till den av grovt mjöl och potatis som hon kokade. Lite längre fram på sommaren när svinmållan (almyttje) växte rikligt i backarna plockade vi stora lass och gav till grisen. Den blev väldigt uppspelt när han fick gotta sig i den rilkiga grönskan.

Som jag nämt i en blogg tidigare är grisar väldig sociala varelser. Och dessutom väldigt intelligenta. När vi kom med mat åt den kände den genast igen oss och kom fram till gärdslet för att bli kliad och omhuldad. Under umgänget grymtade han förnöjt. Med en sådan genuin behandling växte den snart till sig och blev större. Min mamma hade en särskild metod för att avgöra när den var slaktfärdig. Hon hade ett grovte snöre med en knut på. Med det mätte hon omfånget strax bakom de främre benen och när den vuxit i omfång tills att den nått knuten då ansågs den slaktfärdig. Då hade det hunnit bli mitten av december och lämplig tid för julförberedelserna.

Hur själva slakten gick till skall jag skildra i en kommande blogg.