Mitt hemlands tuungomål.

Nu var det rätt länge sedan jag på något vis har berört det språk som ligger mig varmast om hjärtat nämligen Björnamåle Kan i någon mån reparera detta med en dikt jag hittade. Den heter 

Hustäven.

För gammalt i tin hadde husa atmosfär.

Man könne känn igen säg utan besvär.

Dä va låkta å os´n bå här å där,

dä varn särskild hustäv,  gösesekär.

Öm man geck görning byn en finen dag

könn man känn låkta åv olike slag.

man könn  å känn kattpisse varstarns överlag.

Å forsvett´n, å fisos´n, de känte å jag.

Varevige gårl hadde en säregen låkt.

Iblan könne låkte gött. Men mest vare nåkt

Iblann frampå kvälln kkönne vara sä tjockt,

vä os´n att de var rakt barockt.

Iblann då dam hadde stekt härskensella

vare sån täv att man köm rakt på vella.

Å. De hänte iblann att hunnuschlingen drella

å gjord sine behov på flere ställa.

Nu för tin äre firnt å städa å borne,

för kvinnfalke ha skure å greja å dorne,

sä skinande blankt att sig himlen förskorne,

den söm vell happå tappå hustäven skorne.