Eller: Varför frågade jag inte.

For att i någon mån  skingra tristessen en vanlig lördag gjorde jag idag en tur med bilen till centralorten. Naturligtvis frestades jag till lite chopping men det var inte det viktiga Strosade en stund nere vid kajen och omkring gästhamnen. Under senare eftermiddagen besökte jag även ett matställe och inmundigade en smaklig måltid. Ett mycket intressant och givande besök i en stad och ett område som jag var med och utvecklade under mer än ett kvarts sekel.

Möten

När jag vid mitt besök, dels nere vid kajen och dels inne på restaurangen kom två personer emot mig med orden : Nämen visst är det Jöran Lundberg. För mig två personer som jag kände igen men som jag för länge sedan glömt vad de hette. Vi kom att samtala om väder och vind och ditten och datten medan jag försökte erinra mig vad de hette och i vilket sammanhang vi hade träffats. På hemvägen rådbråkade jag mitt minne men kom inte till något svar. Men så tänker jag så här: "Varför frågade jag inte vad de hette och i vilket sammanhang vi blivit bekanta." Det hade ju varit lite pinsamt för stunden men ack så verkningsfullt. Det kanske kan ha lett till ett mera meningsfullt samtal.

Något uppmuntrande.

En omständighet, som jag blev uppmuntrad av  var att de blev glada och hade ett leende på läpparna vid mötet. Det tolkade jag som någonting positivt. Vår tidigare gemenskap hade tydligen varit både trivsam och berikande. Och det av sådan grad att återseendet väckte fina minnen till liv.

Vi ska strö våra blommor där vi vandrar

Om du googlar "Strö blommor" kommer du till ett inslag på Youtube där Inga-Britt Svensson Bredbyn sjunger min sång: Strö blommor. Det finns nämligen inte något så fint som en smula vänlighet.