Våren tvekar.

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. När påskhelgen är över då vill man ha vår och sommar. Men det förefaller nu som att vädergudarna vill ta igen lite av den vinter som varit. Nästan som att de vill råga måttet vad gäller vintern. För i morse när jag tittat ut var det ett strålande vinterlandskap som mötte mig. Då hade det kommit mer än fem centimeter nysnö under natten. Givetvis smälte den bort rätt fort men det förtog ändå vårkänslan rätt definitivt.

Det är heller inte någon riktig vårvärme i luften utan snarare ganska kyligt aprilväder. Det är ju också ett känt faktum att så länge det är minusgrader om nätterna blir det inte någon snösmältning att tala om. Som tur är så har vi bart på gator och vägar så vi slipper ishalkan i alla fall. Det innebär att jag kan göra långa turer med min sparkcykel vilket leder till goda träningsmöjligheter. Det främjar absolut mitt välbefinnande.

Till välbefinnandet hör också min ofrivilliga vistelse i karantän. Den tycks gälla även om Västernorrland är tämligen förskonad från COVID 19-s härjningar. Men nu har det (som jag beskrev härom kvällen) blivit någonting accepterat. Mina sociala kontakter förs nu medelst telefonen.

Tidens flykt

Sällsam flykt. En del av livet. Vi kan ej mäta tidens längd.

Dess ringa mått ej blir oss givet, ty dunkel är dess dagars mängd.

Att söka nå dess hemlighet kan ingen bland oss finna.

Det är blott fåfänglighet att vilja sådan visdom vinna.

Så må vi leva helt och fullt och ta till vara våra dager.

Som verkligt rent och oskuldsfullt himlens härlighet behagar.

Tidens längd vi kan ej råda över ty den är märklig till sin karaktär.

Den enda lag som vi behöver är att leva som vi lär.