Hantverkare.

Under första delen av förra seklet var strukturen i varje samhälle inrättat så att man i stort sett var självförsörjande på det mesta som hörde till den dagliga tillvaron. Om det till äventyrs inte fanns någon enstaka handlare eller hantverkare i byn fanns det oftast i grannskapet. För vår del i Långviksmon var det grannorten Trehörningsjö som stod för den service som fattades. Men det fanns faktiskt det mesta på nära håll.

I kväll tänker jag ägna några fraser till att dokumentera något lite om smedjan i Långviken. Han hette Nikanor Sondell som bedrev smidesverkstad på sitt hemställe. Om han gått i någon smideslära är ovisst att veta men han ägde ändå folks förtroende. I hans verkstad fanns det i stort sett all den utrustning som behövdes för för att klara det mesta i smidesväg. Centralt i verkstan fanns smideshärden där han värmde järnet så att det blev formbart. Och naturligtvis var städet även en viktig detalj i arbetet. Det och alla de redskap som erfordrades för ett väl utfört smidesarbete,

Det var väl mest reparationer av olika saker som bygdens folk kom till honom med. Det kunde vara ett och annat handverktyg som efter lång användning hade gått sönder. Innan svetsen introducerades var det vällningsmetoden som användes när olika järnkonstruktioner skulle sammanfogas. Det gick så till att de järnstycken som skulle sammanfogas värmdes upp nästan till smälttemperatur och lades på städet och hamrades ihop till ett stycke. En väl genomförd sådan procedur blev lika hållbar som om det vore svetsat.

Nikanor hade även en viss tillverkning av olika redskap som hörde till den tidens verksamhet i jord och skogsbruk. Plogar och harvar av olika slag var inte främmande för honom. Han tillverkade också timmerdoningar för körslorna i den tidens skogsbruk. Det var rejäla konstruktioner som skulle hålla många vintrar i knagglig skogsterräng.

Så småningom utvecklades den enkla smedjan till ett företag av mer industriell karaktär. Man försökte sig en tid på att tillverka värmeelement (radiatorer) men det var svårt att få någon riktig lönsamhet med den tillverkningen. Efter andra världskriget blev det lönsamt att värma sina bostäder medelst oljeeldning. Till det installerades oljetankar i alla villor. Sondells ställde då om produktionen och var under rätt många år en av de stora i Sverige på villatankar. För den produktionen byggdes en ny fabrik i Långviksmon.

Jag lägger till en dikt jag skrivit vid något tillfälle som heter just;

Nikanor

Nikarnor han va sme å hadde smeja å smidde doninga att timmerkära.

Dam hadde rejäla stålskodda meja, för tonga lass skull dam bära.

Öm je ä ampen dell o fo veta hörr töckena ackere skull vara.

Sä skull e vara bå bocken å geta, öm dam timmerdrivninga skull klara.

Dam skull ju halle för timmerlassa, öm än timmervägen var börket å svår.

Å desutöm halle förn massa långa å svåra å slitsamma år.

Ne dänn dorninga skull ju halle öm än dä va tretti grader kallt.

Vare djupsnön, å tön ella vorförfalle sä skull dam ändå halle för allt.

Så´n Nikanor han smidde rektet vä järne å ståle på mearn å manka.

För visst vare jämarns vektat att man int på ärbete könne klanka.