Dikt i karantän.

I Coronatider man sitter här och lider,

med smittorisker många.

Även om det svider, i suckan man sig vrider,

under dagar långa.

Man satts på undantag i väntan på den dag,

då man härdat ut.

Så får man ha fördrag med hot av skilda slag.

till dess det får ett slut.

Man hör ju till den skara om utsätts för den fara,

som influensan ger.

Till de som kan befara att inte smittan klara,

och det onda sker.

Att klara pandemin med optimism så fin

är någonting som hägrar.

Med stoisk disciplin och  den goda poesin

Man riskerna förvägrar.

I kvällens tysta timma det snarligt slutat stimma

vid nattens mörka flykt.

Och som i disig dimma poeten slutar rimma,

i en tid förryckt.

När alla ljuden svinner av det som hos mig brinner.

Då inget kan förklaras.

Den känsla som förrinner när alla ljud försvinner,

det kan ej nog bevaras.

Men det är en känsla bara man ej kan förklara,.

Den känslan bara finns.

Till sist det nog kan vara ett nonsens blott att spara,

ty inget därmed vinns