Något vetenskapligt.

I kväll var det ett inslag i Aktuellt som behandlade ensamhet. Detta med anledning  av att  närmare två miljoner människor  är formellt satta i karantän. Ensamheten har blivit ett problem för många. Man har till exempel konstaterat att våldsbenägenheten i nära relationer ökat markant. Det vittnar om att även i tvåsamhet blir långvarig isolering en påfrestning. Ensamhet är även intimt knuten till hur människor trivs med sig själva. Med en väl utvecklad inre harmoni blir ensamheten inte lika dominerande. Att finna den skönhet i tillvaron som som gör ensamlivet till en möjlighet.

I en nyskriven dikt vill jag peka på en sådan möjlighet.

Drömmar.

Drömmar är en del av verkligheten, det ger livet framtidstro.

Drömmar är ock en del av evigheten. Till saligheten en bro.

Drömmar ger oss kraft att vara blott en del av sanna livet.

Drömmar ger oss mod att klara allt som blir i tiden givet.

Drömmar kan bli något stort som ger tillvaron eld och låga.

Drömmar är ofte det som gjort oss fri från ensamhetens plåga.

Drömmar är det liv son föder ro och frid uti vår själ.

Drömmar är den eld som glöder med häftig hetta för vårt väl.

Drömmar är som rosens knopp vars livskraft slumrar än däri.

Drömmar blir vårt starka hopp för en levnad klar och fri.

Drömmar skingrar ensamheten när den tillvaron dominerar.

Drömmar behärskar intigheten och gör att livet triumferar.