En oförglömlig midsommarnatt.

Jag såg i kväll på Rapport ett referat från en aktuell berguvsinventering där man konstaterade att den fågelarten börjar försvinna mer och mer. Då erinrade jag mig ett annat fiskeminne som också etsat sig fast.

Min pappa Esra blev rätt tidigt hörselskadad genom en svår öroninflammation i ungdomen. Det bidrog till att han inte liksom hans pappa Johan och alla hans bröder, kunde gå i skogen på jakt. Däremot var han i sin ungdom väldigt intresserad fiskare. Ofta blötte han sina krokar i alla de fina fiskevatten som vimlade av fångst den tiden.

Med jämna mellanrum vandrade han uppefter Mattarbodumssjön (Östersjön) och till Långnorsbäcken. Den rinner från Butjärnarna på Västergidsjömon och ner till Mattarbodumsjön. På den tiden var det en lättfiskad bäck med god tillgång på Bäcköring (Stenbit´n). Framförallt uppehöll han en tradition under många år att varje midsommar bedriva fiske i Långnorbäcken och inte avsluta detta förrän långt fram på midsommardagen.

När han sedan flyttade till Långviksmon, gifte sig och fick familj blev det inte lika lätt att uppehålla den traditionen. Men en midsommarafton beslöt han sig för att återuppliva midsommarfisket i Långnorsbäcken. Som sällskap ville han ha någon med sig. Och till all lycka var det jag som fick förmånen att följa med. Det var med stort intresse jag såg på när mor Signe stökade med all den skaffning som vi skulle ha med oss.

Eftersom det den tiden inte fanns möjlighet med någon biltransport var det apostlahästarna som gällde. Vi knatade iväg den väl nötta gångstigen som ledde upp till Långnoret. Vid Svertsjön tog vi av stigen och följde sjöstranden till dess vi kom utloppet till bäcken som rann ned till Långnorsbäcken. Vid vandringen runt sjön kunde vi dra upp ett antal abborrar.

Väl nere vid bäcken begynte fisket efter de åtråvärda Stenbitarna. Eftersom den fisken är oerhört skygg och försvinner vi minsta störning var det att försiktigt smyga sig efter bäcken och tyst sänka ner kroken i någon håla där fiskarna stod. Jag minns att det fanns många huggvilliga fiskar i denna ljusa midsommarnatt. När det så mot natten blev för mörkt för fisket gjorde vi upp en lägereld och lät oss väl smaka av det som fanns. Sedan sträckte vi ut oss på var sin granrisbädd och vilade vid elden den korta stund som återstod till dess att det åter ljusnade. Då återupptog vi fiskafänget med samma fina resultat som under midsommaraftonen.

Att beskriva den underbara känsla som den tysta miljön i omedelbar närhet till naturen under en oförglömlig midsommarnatt känns nästan övermäktigt. Sommarskymningen vid den sprakande lägerelden i en näst intill förtrollande miljö är svår att beskriva i ord. När vi låg på vår granrisbädd i den trolska natten hörde vi berguvarnas hoanden uppe i Liden. Det lät nästan som lite spöklikt men förstärkte samtidigt stämningen i den mörkblåa sommarljuset. Den tiden fanns det många häckande berguvspar i vårt  område

När vi sedan vandrade hemåt den ljusa midsommardagen hade vi inte bara en ränsel full med fisk utan också alla minnen av de oerhört många intryck denna fiskefärd gett oss som ett fint minne och en tillgång för kommande dagar.