Hafs och krafs.

Fast inget märkligt händer, det går en dag i sänder.

Men till ingen nytta länder, de på något vis.

Jag satts på undantag, för liv av annat slag.

Men ändå varje dag, blir fylld på något vis.

Jag fyller då min tid med mångahanda id.

Och märker då därvid, det blir på något knepigt vis.

I alla dessa dagar, då jag mest tiden jagar.

Råder vissa lagar ändå på något vis

Då jag till ingen nytta är. Finns det endast ett begär.

Jag aldrig vålla skall besvär på något enda vis.

Så uti denna vers. Med ord i kors och tvärs.

Det kan bli en pärs på alla sätt och vis.

Ty denna torra poesi, Den riskerar snart att bli.

En dikt med ingen mening i på något konstigt vis.

Är våren på väg?

Nästan för första gången den här vårvintern har det varit så pass varmt att det inte har varit nattfrost. Och temperaturen mitt på dagen var helt acceptabel. När jag var ute och motionerade i dag med min sparkcykel kändes det riktigt skönt i solen. Men samtidigt förnam man att fortfarande var vinden en aning åt det kyligare hållet. Sådana här solskensdagar är snösmältningen mest förlagd till soliga backar. Det betyder att den snö som ligger skuggigt till inte påverkas alls.

Vad gäller Coronaläget och påföljande karantän så är den i princip oförändrad. Det är inte alltid så lätt att följa alla regler som styr vår nuvarande tillvaro. Med grannarna i närområdet har jag ett försiktigt umgänge . Min gode granne Sture tittar in ibland och hör sig för om det är något han kan bistå med. Och vid mina dagliga träningspass träffar jag ibland vänner och bekanta ett möte som oftast ger upphov till ett givande samtal, naturligtvis på behörigt avstånd. Något som på sitt sätt berikar tillvaron då avsaknaden av social samvaro  ibland känns.

Jag kan heller inte undgå att något lite kommentera den massmediala bevakningen av pandemin. Det är så många olika uppfattningar om det rådande läget som redovisas att man ibland blir totalt förvirrad. Ett begrepp som dykt upp den senaste tiden är något som heter flockimmunitet. Man menar att när 60 % av befolkningen i ett området haft influensan (och således har immunitet) kan man i stort sett leva som vanligt trots att viruset fortfarande grasserar..

En fråga man då osökt ställer sig: Ska då inte smittan avta i omfattning så att vi åter får normala levnadsförhållanden.

Om man skall tro på Folkhälsomyndighetens sammanställning över läget i dag den 21 april så har det inte inträffat några nya sjukdomsfall i Västernorrland de senaste dagarna. Och totalt har 141 personer konstaterats smittade av COVED 19. Det har också redovisats ett  antal döda på grund av pandemin (en del även på äldreboenden) men egentligen ingen massdödlighet. Jag menar att det är en relativt normal företeelse att folk dör. Särskilt när de kommit upp i hög ålder. 2018 var dödligheten mycket högre på grund av den årligen återkommande säsongsinfluensan.

Jag har nog skrivit det förut, men jag tycker det svåraste med det rådande livet i karantän är att det inte finns något slutdatum. När det till äventyrs är någon stollig person som frågar de lärde efter ett sådant blir svaret väldigt mångordigt men ytterst svävande. Därför måste jag slutligen konstatera att det inte finns något annat alternativ än att gilla det rådande läget även om det stundtals verkar en aning förvirrat.

Hantverkare.

Under första delen av förra seklet var strukturen i varje samhälle inrättat så att man i stort sett var självförsörjande på det mesta som hörde till den dagliga tillvaron. Om det till äventyrs inte fanns någon enstaka handlare eller hantverkare i byn fanns det oftast i grannskapet. För vår del i Långviksmon var det grannorten Trehörningsjö som stod för den service som fattades. Men det fanns faktiskt det mesta på nära håll.

I kväll tänker jag ägna några fraser till att dokumentera något lite om smedjan i Långviken. Han hette Nikanor Sondell som bedrev smidesverkstad på sitt hemställe. Om han gått i någon smideslära är ovisst att veta men han ägde ändå folks förtroende. I hans verkstad fanns det i stort sett all den utrustning som behövdes för för att klara det mesta i smidesväg. Centralt i verkstan fanns smideshärden där han värmde järnet så att det blev formbart. Och naturligtvis var städet även en viktig detalj i arbetet. Det och alla de redskap som erfordrades för ett väl utfört smidesarbete,

Det var väl mest reparationer av olika saker som bygdens folk kom till honom med. Det kunde vara ett och annat handverktyg som efter lång användning hade gått sönder. Innan svetsen introducerades var det vällningsmetoden som användes när olika järnkonstruktioner skulle sammanfogas. Det gick så till att de järnstycken som skulle sammanfogas värmdes upp nästan till smälttemperatur och lades på städet och hamrades ihop till ett stycke. En väl genomförd sådan procedur blev lika hållbar som om det vore svetsat.

Nikanor hade även en viss tillverkning av olika redskap som hörde till den tidens verksamhet i jord och skogsbruk. Plogar och harvar av olika slag var inte främmande för honom. Han tillverkade också timmerdoningar för körslorna i den tidens skogsbruk. Det var rejäla konstruktioner som skulle hålla många vintrar i knagglig skogsterräng.

Så småningom utvecklades den enkla smedjan till ett företag av mer industriell karaktär. Man försökte sig en tid på att tillverka värmeelement (radiatorer) men det var svårt att få någon riktig lönsamhet med den tillverkningen. Efter andra världskriget blev det lönsamt att värma sina bostäder medelst oljeeldning. Till det installerades oljetankar i alla villor. Sondells ställde då om produktionen och var under rätt många år en av de stora i Sverige på villatankar. För den produktionen byggdes en ny fabrik i Långviksmon.

Jag lägger till en dikt jag skrivit vid något tillfälle som heter just;

Nikanor

Nikarnor han va sme å hadde smeja å smidde doninga att timmerkära.

Dam hadde rejäla stålskodda meja, för tonga lass skull dam bära.

Öm je ä ampen dell o fo veta hörr töckena ackere skull vara.

Sä skull e vara bå bocken å geta, öm dam timmerdrivninga skull klara.

Dam skull ju halle för timmerlassa, öm än timmervägen var börket å svår.

Å desutöm halle förn massa långa å svåra å slitsamma år.

Ne dänn dorninga skull ju halle öm än dä va tretti grader kallt.

Vare djupsnön, å tön ella vorförfalle sä skull dam ändå halle för allt.

Så´n Nikanor han smidde rektet vä järne å ståle på mearn å manka.

För visst vare jämarns vektat att man int på ärbete könne klanka.

Någonting hialöst.

I dag konfronterades jag med ett uttryck som jag inte sett förut. Det väckte naturligtvis min nyfikenhet och min vilja att forska vidare omkring några säregna ord i vårt språk och deras betydelse. Ordet var Boosta.

Den här rekommendationen hittade ja på en juiceförpackning. Smoothies är en kall dryck baserad på bär, juice eller yoghurt. Boosta är ett uttryck som förekommer i dataspel i betydelsen lyfta.  Det är således en kall dryck som kan lyfta (förbättra) din hälsa.

Det triggade min nyfikenhet på en del andra ord i språket som inte är så vanliga. Jag hittade en hel del som jag upplevde att somliga är formuleringar konstruerade enbart för syns skull och har egentligen ingen konkret betydelse.

1.  Gurkburk. Beskrivs som en allmänt töntig varelse. Bland annat: En som bär keps.       Vilket jag ibland gör.

2,  Batongligan är lika med poliskåren.

3.  Dumstrut kan väl betraktas som en mindre begåvad person.

4.  Bylingen är naturligtvis en polisman.

5.  Grisabil. Kan menas en äldre skrotig bil.

6.  Smygfjärt.Betydelsen tycker jag framgår av ordet.

7.  Solarieknarkare är troligen någon som går med brunbränt ansikte mitt i vintern.

8.  Pruttskatt. Någon miljökämpe föreslog att kreaturens utsläpp av metangaser             skulle beskattas.

9.  Görgött. Någonting läckert.

10. Ostmarodör. Någon som misshandlar en ost.

Synonymer.

I dialekten såväl som i "Svenskan" är det många ord som är helt olika men kan ha samma betydelse. Jag har genom åren beskrivit sådana dialektala synonymer i ett antal dikter under rubriken "Va äre för skellna?". Gör ett litet försök även i kväll än om det inte blir någon höjdare.

Va äre för skellna?

Va äre för skellna på anntômt å brattômt dä kan man int förstå

För ha man brattômt då äre anntômt. Dä ä bara så.

Dä ä brattômt å roste dell mat´n at kära däppå slatt´n

För dam ha ju antômt uta bara katt´n

Först ska lien slipes sä han bli rektet vass

För n´slögen lie den kan man säg ä kass.

Sen skan slepes dippå slatt´n då man ska slå.,

dää fell int sä svårt å förstå.

Men anntômt äre, Å brattômt!

Det är någonting dunkelt.

Vårt liv vi räknar i dagar och år,

men vet inte alls hur många vi får.

Vi frankt accepterar att tiden går.

och hänger med så länge hjärtat slår.

Men har ni tänkt att så lite vi vet.

Det som handlar om framtiden i synnerhet.

En liten händelse kan vara det,

som gör att livet fylls av missmodighet.

När vi firade den senaste julen var även den fylld av alla de traditionella inslagen som hörde till festen. Samvaron, Maten, TV-tittandet Klapparna och allt det andra som hör ett riktigt julfirande till. Vår tillvaro var intimt förbundet med alla de inslag som format vårt liv under svunna dagar och år. Vi räknade också med att skulle det vara under lång tid framöver. Inga omstörtande världshändelser skulle påverka våra kommande dagar. Tänkte vi!

Samtidigt som vi aningslöst levde i denna trygga och ombonade tillvaro hade något omstörtande fötts i en annan del av vår värld. I Kina hade ett virus muterat fram som sedermera skulle visa sig innebära förödande konsekvenser för människorna på alla kontinenter. Ingen har ännu utrett hur detta onda tilläts utvecklas ohämmat under den första tiden. Något som var orsak till att det inte kvävdes i sin linda utan kunde utvecklas helt okontrollerbart. Det kanske kan bli föremål för omfattande utredningar så småningom.

Denna händelse ger oss osökt anledning  att för en liten stund låta våra tankar stanna vid det faktum att så lite vi vet om vår framtid. Vi har en inbyggd benägenhet att ibland in i minsta detalj planera för våra kommande osedda dagar. Vid närmare eftertanke är det heller inte någonting som skulle stå i kontrast till vår livsvilja. Tvärtom är vi oftast fascinerade av det något okända som framtider utgör. Även om det snarast kan liknas vid ett roulettspel eller ett tärningskast. I en dikt har jag liknat det vid en idrottsmatch något som får komplettera mina funderingar.

I tidens spel

Tidens ishockeyspel är som självaste livet.

Man vinner ofta en del, men förlorar det som ses givet.

Ibland försvinner all styrka och must, det kan kännas uselt i sinnet

Och man får en snöplig förlust, så att det svider i skinnet.

Det lirkas med trissan både kort och långt, ett samspel av särskild sort.

Men oftast det är både bökigt och trångt och passningen blir alldeles för kort.

Vad vet vi om vilken passning vi får, den som är av livet en del.

Vad vet vi hur det slutligen går, eller om allting blir fel.

Ibland blir det usla perioder och det mesta av livet går snett.

Då måste vi ta till metoder, som är utan både sans och vett.

Om ändå vi lirar träget, förslösar en mängd energi.

Så får vi ändå gilla läget. Så måste det evigt förbli.

Våren tvekar.

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. När påskhelgen är över då vill man ha vår och sommar. Men det förefaller nu som att vädergudarna vill ta igen lite av den vinter som varit. Nästan som att de vill råga måttet vad gäller vintern. För i morse när jag tittat ut var det ett strålande vinterlandskap som mötte mig. Då hade det kommit mer än fem centimeter nysnö under natten. Givetvis smälte den bort rätt fort men det förtog ändå vårkänslan rätt definitivt.

Det är heller inte någon riktig vårvärme i luften utan snarare ganska kyligt aprilväder. Det är ju också ett känt faktum att så länge det är minusgrader om nätterna blir det inte någon snösmältning att tala om. Som tur är så har vi bart på gator och vägar så vi slipper ishalkan i alla fall. Det innebär att jag kan göra långa turer med min sparkcykel vilket leder till goda träningsmöjligheter. Det främjar absolut mitt välbefinnande.

Till välbefinnandet hör också min ofrivilliga vistelse i karantän. Den tycks gälla även om Västernorrland är tämligen förskonad från COVID 19-s härjningar. Men nu har det (som jag beskrev härom kvällen) blivit någonting accepterat. Mina sociala kontakter förs nu medelst telefonen.

Tidens flykt

Sällsam flykt. En del av livet. Vi kan ej mäta tidens längd.

Dess ringa mått ej blir oss givet, ty dunkel är dess dagars mängd.

Att söka nå dess hemlighet kan ingen bland oss finna.

Det är blott fåfänglighet att vilja sådan visdom vinna.

Så må vi leva helt och fullt och ta till vara våra dager.

Som verkligt rent och oskuldsfullt himlens härlighet behagar.

Tidens längd vi kan ej råda över ty den är märklig till sin karaktär.

Den enda lag som vi behöver är att leva som vi lär.

Dikt i karantän.

I Coronatider man sitter här och lider,

med smittorisker många.

Även om det svider, i suckan man sig vrider,

under dagar långa.

Man satts på undantag i väntan på den dag,

då man härdat ut.

Så får man ha fördrag med hot av skilda slag.

till dess det får ett slut.

Man hör ju till den skara om utsätts för den fara,

som influensan ger.

Till de som kan befara att inte smittan klara,

och det onda sker.

Att klara pandemin med optimism så fin

är någonting som hägrar.

Med stoisk disciplin och  den goda poesin

Man riskerna förvägrar.

I kvällens tysta timma det snarligt slutat stimma

vid nattens mörka flykt.

Och som i disig dimma poeten slutar rimma,

i en tid förryckt.

När alla ljuden svinner av det som hos mig brinner.

Då inget kan förklaras.

Den känsla som förrinner när alla ljud försvinner,

det kan ej nog bevaras.

Men det är en känsla bara man ej kan förklara,.

Den känslan bara finns.

Till sist det nog kan vara ett nonsens blott att spara,

ty inget därmed vinns