Vid veckans slut.

Tiden rinner fort iväg vi hör dess sång men kan inte fatta dess hast. Mitt i livets brus är det ibland nödvändigt att stanna upp och besinna dess intighet. Då är det stärkande att finna något rofyllt som till exempel budskapet i den dikt jag bifogar och som heter.

Aftonsång.

Det lider mot kväll, dagen är till ända, mitt verk är slut, tvingad till final

En aning av ett stoft skall mitt sinne lända, blott ett korn i universums stora sal.

Om än smått och ringa det skall ge, en liten aning utav evigheten.

När det mot natten lider vill jag mig bege, till rofyld nejd och känna trivsmheten.

I tidens längd och mina dagars rad, var ny morgons absoluta ro.

När livets timmar bildar en parad, så tidens rara rosor där kan gro.

Den ro och frid jag då förnimmer, är en ringa del av saligheten.

Som ger tillvaron rosenskimmer, och skänker frid uti förnöjsanheten.

Då har jag slutligt funnit stillsam frid från dagens många små bestyr.

Tillända är all veckans strid, då jag från dagens trånga trängtan flyr.

Jag sluter mina ögon, stillheten är min, dagens larm har tystnat, stilla domnat.

Med ljuvlig harmoni och rofyllt sinn, jag i Morfei armar lugnt hr somnat.

Att finna rofylld vila är en skatt som mig berikar, skänker stilla ro.

Den ger mig krafter, hugsvalar mig så att jag slutligt vilar uti tryggat bo.

Så kan jag modigt möta morgondagen, med krafter som jag fått på nytt.

I reningsbad min själ är tvagen. så all min djupa ängslans oro flytt.