Rapport från en arresterad.

Jag hade för avsikt att skriva en blogg utan att nämna något om den rådande pandemin men insåg snart att det är hart när omöjligt. Det handlar i första  hand om svårigheten att ta det rådande Coronaläget på största allvar. Mycket på grund av alla rapporter om smittspridning hit och smittspridning dit. Att dagligen matas med rapporter via TV och andra medier om vilka stora risker man dagligen utsättes för samtidigt som man lever i en nära verklighet som alls inte präglas av något riskfyllt. Att tillhöra en riskgrupp utan att förnimma faran.

Jag har till exempel konstaterat att det där med toapapper det skiter jag i. Och internattillvaron den blir nog så småningom en del av tillvaron. Det fordras kanske bara en viss tillvänjning. Det är bara en fråga man ställer sig: hur länge kommer pandemin att vara? Vissa förståsigpåare menar att det kommer att under sommaren bli en viss tillbakagång på grund av att viruset inte trivs i värme. Men det är samtidigt rätt sannolikt att det tar ny fart inför kommande vinter. Historiskt sett har vissa pandemier haft vågor av muterade virus ända upp till fyra gånger och således pågått i flera år.

Annars är det så att här på Tallbacken är läget rätt stabilt. En viss längtan efter vår och sommar finns givetvis i underliggande skikt. Och att tillvaron skall normalisera sig. Men man får väl  vaska av den gamla devisen: DET ÄR SOM DET ÄR OCH BLIR SOM DET BLIR VARFÖR MAN MAN FÅR ACCEPTERA ATT DET BLIR SOM DET BLIR FÖR ATT DET ÄR SOM DET ÄR.