Det börjar finna sin rytm.

För att i möjligaste mån förhindra att viruset COVID 19 sprids vidare utöver vårt land har man fastställt en lång rad förhållningsregler. Dessa har man vid det här laget med näst intill en dåres envishet upprepat i alla möjliga sammanhang. OM DU KÄNNER DIG KRASSLIG; STANNA HEMMA, DU SOM ÄR SJUTTIO ÅR OCH ÖVER STANNA INOMHUS OCH UNDVIK SOCIALA KONTAKTER. OSV: OSV. Hur många gånger jag hört Anders Tegnell och alla de andra upprepa den litanian har jag tappat räkningen på vid det här laget. Jag skulle förmoda att det bland alla landets nästan tre miljoner sjuttiplussare finns en och annan som lider svårt av sin begränsade livssituation. För en del kan det även kännas lite som överkurs beroende på var i landet man bor. Om det till exempel finns bara två personer i en bosättning långt in i vildmarken med miltals till närmaste granne. Men noga räknat gäller samma regler för honom som för kungen som ju även han tillhör riskgruppen.

För min egen del har den annorlunda tillvaron mer och börjat tillhöra det rutinmässiga. Vartefter dagarna går utvecklas vissa vanor som var och en fyller tiden. Jag har funnit att dagarnas innehåll har fått något slags schema. Dagen börjar med "Morgonpasset". Det börjar rätt tidigt med att jag går ner i källaren och ger min gamla trotjänare och TV-kändis den omsorg den behöver för att ge behövlig värme i huset för dagen. Under den processen får jag även tillfälle att läsa dagens ÖA som E-tidning medan värmen stiger. Sedan blir det frukost med allt vd det innebär. Jag tycker att ett bra varierat morgonmål ger styrka för hela dagen. Det avslutas men en kopp kaffe och ett eller två korsord eller sudoku. Efter den inledning slappar jag en stund till exempel med någon intressant bok.

Mittpådagenpasset är något mer varierat. Lunch naturligtvis. Och därefter ofta lite social samvaro genom att medels telefonen kontakta vänner och bekanta. Jag fick härom dagen ett SMS från Telia att de på grund av rådande karantän utökat tiden för mitt surfande på mobilen. En uppdatering av pandemiläget finns även med. Nu har det också blivit bart på gator och vägar så jag är ute med min "Bisse" på långa promenader i närområdet.

Kvällspasset Börjar med middag mellan fem och sex. Därefter sätter jag mig vid datorn och tar del av den nyhetsrapportering som finns. Jag tycker det är viktigt att hålla sig någorlunda á jour med vad som händer. Även om den är till största delen fokuseras på pandemin. En lite avstickare till pannrummet blir det också. Sedan blir det dagens final med att tillfredsställa alla mina bloggdiggare som ökar i antal allt eftersom.

En oförglömlig midsommarnatt.

Jag såg i kväll på Rapport ett referat från en aktuell berguvsinventering där man konstaterade att den fågelarten börjar försvinna mer och mer. Då erinrade jag mig ett annat fiskeminne som också etsat sig fast.

Min pappa Esra blev rätt tidigt hörselskadad genom en svår öroninflammation i ungdomen. Det bidrog till att han inte liksom hans pappa Johan och alla hans bröder, kunde gå i skogen på jakt. Däremot var han i sin ungdom väldigt intresserad fiskare. Ofta blötte han sina krokar i alla de fina fiskevatten som vimlade av fångst den tiden.

Med jämna mellanrum vandrade han uppefter Mattarbodumssjön (Östersjön) och till Långnorsbäcken. Den rinner från Butjärnarna på Västergidsjömon och ner till Mattarbodumsjön. På den tiden var det en lättfiskad bäck med god tillgång på Bäcköring (Stenbit´n). Framförallt uppehöll han en tradition under många år att varje midsommar bedriva fiske i Långnorbäcken och inte avsluta detta förrän långt fram på midsommardagen.

När han sedan flyttade till Långviksmon, gifte sig och fick familj blev det inte lika lätt att uppehålla den traditionen. Men en midsommarafton beslöt han sig för att återuppliva midsommarfisket i Långnorsbäcken. Som sällskap ville han ha någon med sig. Och till all lycka var det jag som fick förmånen att följa med. Det var med stort intresse jag såg på när mor Signe stökade med all den skaffning som vi skulle ha med oss.

Eftersom det den tiden inte fanns möjlighet med någon biltransport var det apostlahästarna som gällde. Vi knatade iväg den väl nötta gångstigen som ledde upp till Långnoret. Vid Svertsjön tog vi av stigen och följde sjöstranden till dess vi kom utloppet till bäcken som rann ned till Långnorsbäcken. Vid vandringen runt sjön kunde vi dra upp ett antal abborrar.

Väl nere vid bäcken begynte fisket efter de åtråvärda Stenbitarna. Eftersom den fisken är oerhört skygg och försvinner vi minsta störning var det att försiktigt smyga sig efter bäcken och tyst sänka ner kroken i någon håla där fiskarna stod. Jag minns att det fanns många huggvilliga fiskar i denna ljusa midsommarnatt. När det så mot natten blev för mörkt för fisket gjorde vi upp en lägereld och lät oss väl smaka av det som fanns. Sedan sträckte vi ut oss på var sin granrisbädd och vilade vid elden den korta stund som återstod till dess att det åter ljusnade. Då återupptog vi fiskafänget med samma fina resultat som under midsommaraftonen.

Att beskriva den underbara känsla som den tysta miljön i omedelbar närhet till naturen under en oförglömlig midsommarnatt känns nästan övermäktigt. Sommarskymningen vid den sprakande lägerelden i en näst intill förtrollande miljö är svår att beskriva i ord. När vi låg på vår granrisbädd i den trolska natten hörde vi berguvarnas hoanden uppe i Liden. Det lät nästan som lite spöklikt men förstärkte samtidigt stämningen i den mörkblåa sommarljuset. Den tiden fanns det många häckande berguvspar i vårt  område

När vi sedan vandrade hemåt den ljusa midsommardagen hade vi inte bara en ränsel full med fisk utan också alla minnen av de oerhört många intryck denna fiskefärd gett oss som ett fint minne och en tillgång för kommande dagar.

Ett är nödvändigt.

Jag har avtalat med hemtjänsten att de skall komma hem till mig och städa varannan vecka. I torsdags, således på skärtorsdagen, kom en vänlig medarbetare och gjorde påskfint i min lägenhet. Jag brukar själv städa rätt regelbundet men det blir ju ändå inte så noggrant som det borde vara.

Utövar att hon städade i hallen och sovrummet koncentrerade hon sig på köksdelen. Och si, det visade sig att det var nödvändigt med en rejäl sanering uppefter skåpar och vissa väggar. Resultatet blev alldeles underbart med ett skinande  rent kök. Att hon dessutom gjorde rent och snyggt i toaletten och i mitt arbetsrum var en extra bonus. Jag erinrade mig då hur det var hos Arvid  Ekström på Tämnäsudden i gamla tider. Han liknade sin städinsats som om han "jamne nalta". Med det menade han att han jämnade ut lortigheten en smula.

På björnamål kallas städning för "att göra vesta". Därmed bifogar jag en dikt jag skrivit någon gång som just heter:

Att göra vesta

Att göra vesta dä de brano bôrket är. Då dä ä bôssa ne sä eländit.

Då môe legg å skräpa här å där, jett fäll vara jämarns növändet.

Då jett man använn bå börst´n å kasta för dellå sope ne rernt.

Iblann måst man rakt ta te kvasta. Å ärbet gå bitti å sernt.

Rotbörst´n å såpa å vattne kan vara, bra å använn iblann.

Man int nan möda ska spara för å gni å gno langen stann.

Ja, man få gno uta bara håken, sä man rerntå svettenen bli.

För å greja vesta ti kåken fo man då rakt legge i.

Iblann jett man kneavägen gå, öm man kerrerntå rernt ska få.

Man ä söm tjvungen å gå på, nästan ända dels man bli grå.

Då blire en himmelens fröjd, då de äntligen vesta ha blett.

Man känn säg kärrrerntå förnöjd, efter all´n möda å svett.

tillsammans.

Skriver en blogg samtidigt som jag har  TV-programmet Tillsammans i hörlurarna.  Det är en satsning  från SVT för att gjuta mod i alla vi som är internerade. Men pandemin rusar vidare utan att ta hänsyn till den ene eller den andre. Det är många som på ett eller annat sätt är involverade i det rådande läget i Sverige.

Såg ett inslag härom dagen som behandlade en viss brist på läkemedel. Men man kunde lösa den uppkomna situationen genom att i stället använda preparat som brukar användas inom veterinärmedicinen. Jag tycker att detta är en genialisk lösning. Kan kossorna vara med och göra livet drägligare för de som drabbats av COVID 19 är det väl en gud i behaglig gärning. Det är således en ko vid varje COVID-patient.

Det har också hänt att man haft den omvända ordningen. Jag såg för en tid sedan ett inslag gällande ett läkemedelsbolag, De hade framställt ett medel som lindrade någon sjukdom som jag nu glömt namnet på. Det var en åkomma som var allmänt utbredd i Afrika. Men istället för att sälja preparatet till sjuka i Afrika valde företaget att tillhandahålla det till att användas inom veterinärmedicinen. Således till kossor  i stället  för människor eftersom det var mera lönsamt. Då valde man den krassa profiten i stället för samhällsnyttan.

Stå ut kämpa vidare. Kom ihåg att vi är ensamma tillsammans säger Mark Levengood just nu i TV just nu. Så det är väl bara att gilla läget.

Glad påsk.

Ja, Det är påsk även här på Tallbacken även om det känns lite annorlunda, dels för den isolerade tillvaro jag just nu befinner mig i men även rent vädermässigt. Våren tvekar definitivt och det råder en vädertyp som helt präglas av april. För den skull har jag skaffat lite bildbevis som jag publicerar i min blogg i kväll.

På den yta på altanen där jag hade planer på att sitta och sola mig har det  helt plötsligt landat en påskkäring. Den har troligtvis navigerat fel. Så här ser den ut

Den var troligtvis på väg till Blåkulla, navigerade fel och fick motorstopp ovanför Tallbacken.

Som nedanstående bilder visar har vi rätt mycket snö kvar. Hoppas att den försvinner i takt med Coronaviruset,.

Den fiskrika Storsjön.

Under min uppväxttid på trettiotalet var det vanligt att man med olika medel tog upp fisk ur de närliggande sjöarna, Det var främst Storsjön som låg nära till och var mycket fiskrik med tonvikten på Gädda och Abborre. Ofta var det också Långvattnet som det fiskades i. Anledningen var inte bara sport utan även för att bidra till att dryga ut kosthållet. Min mamma Signe kunde tillaga fisken så att det smakade alldeles utmärkt.

Det var oftast vi tre grabbar, jag och mina bröder Gösta och Gunnar. Mestadels hade vi ett drag monterad på en lina efter roddbåten. Det benämndes att "Ro drag". Oftast var det jag och min bror Gunnar som ägnade oss åt sådant fiske. Jag har vissa händelser från den tiden väl inpräntat i mitt minne. En gång rodde vi drag över en liten vik ute vid Björkön. Det måste ha varit väldigt huggsugna just den dagen. Vi rodde fram och tillbaka över den lilla viken och fick en huggvillig gädda för varje vända vi rodde. Efter drygt tiotal vändor var vi tvingade att ge upp fiskafänget då vi ansåg att vi inte kunde ta till vara sådana mängder Det blev således alldeles för många.

Eftersom vi inte ägde någon egen roddbåt var vi tvingade att låna, i de allra flest fall var det Helmer Söderlind som fick vara vår "båttillhandahållare". Båten såg ut som en ärtskida i formen. Den var således spetsig både i fören och i aktern. Väl impregnerad med äkta dalbränd trätjära som Helmer själv handlade med. Ofta var vi två som rodde båten. Jag minns också att den hade den egenheten att den girade alltid åt ett håll. Om det berodde på att den var byggd lite skev vet jag inte.

Ett fiskarminne som också lever kvar var den gången då Gösta och jag var ute och fiskade. Vi hade varit ute rätt länge men inte fått så många fiskar. När vi gett upp det meningslösa fisket och var på väg mot båtlänningen högg det till i linan nåt alldeles kraftigt. Vi tänkte först att det var bottennapp för så kändes det. Vi backade båten och började hala in linan. Men så märkte vi att det måste ha varit en fisk som fastnat i draget. Men det kändes fortfarande som om det verkade orubbligt. När vi fått draget närmare såg vi att det var en stor bumling till fisk. När vi efter en lång kamp lyckats trötta ur fisken visade de sig att det var en abborre av det grövre slaget. När vi så fått upp den och kommit hem vägde vi den. Abborrens vikt var närmare ett och ett halvt kilo. Det är nog den största abborre vi någonsin fått.

Fotnot: Då man ror bakåt med en roddbåt kallas det på Björnamåle att man "mônne".

innehåller så mycket.

När man ser tillbaka på ett långt och händelserikt liv är det som att ta del av en teaterpjäs med många akter. Från det att jag föddes i tjugotalets sista år till vår nutid en god bit in på tvåtusentalet har vår värld och vår tillvaros förutsättningar förändrats radikalt. Under min levnads första år levde man ännu i den agrara samhällsstrukturen med en nära beroendeställning till jorden och naturen.

Fyrtiotalets kristider med en värld som satts i brand av en maktgalen dåre. Det  scenario av meningslösa krigshandlingar som i slutändan eskalerade i två förödande atombomber över Japan som bidrog till en förändrad världsbild. Många stod rådlösa inför det fruktansvärda som hände. De frågade sig: När skall människan verkligen besinna sig. Svaret på den frågan har ännu i denna dag inte fått något svar.

Efterkrigstidens framgångssaga. Sverige kunde genom att ha förskonats från krigshandlingar på svensk mark resa sig relativt oskadd från krigets verkningar. Med en omvärld lagd i ruiner och med stort återuppbyggnadsbehov var det bäddat för en god och långvarig högkonjunktur. Det betydde ett oerhört uppsving för den industriella verksamheten i vårt land. Det genererade samtidigt en tro på framtiden som inte existerat varken förr eller senare. Lilla Långviksmon till exempel förvandlades den tiden från enkel torparlägenhet till ett modernt industrisamhälle Jag tyckte att man levde den tiden som om allting var möjligt. 

Nittonhundranittiotalets djupa depression med förödande ekonomiska konsekvenser jämsides med det nya seklets finansiella kriser visade (och danade) en helt annan världsbild. Det bidrog till att utveckla en delvis helt annan världsordning präglad av en allt större osäkerhet om framtiden. Vissa tvivlade till och med på att man för framtiden skulle vara kapabel att behålla vår välfärd som byggts upp under många decennier.

Så har vår värld i dessa yttersta dagar blivit angripen av en förödande pandemi som i skrivande stund vi inte vet vilka konsekvenser den i slutändan kommer att få. Varje land kämpar efter var och ens förutsättningar att bemästra och begränsa dess förödande verkningar. Men i vissa länder verkar det som det är som att slåss mot väderkvarnar. Man står mer eller mindre maktlös. Det stora frågetecknet i dag för många områden runt om i vår värld är hur länge det skall på så och hur omfattande blir det. Det kan bara framtiden utvisa, en framtid som alltid är höljt i dunkel.

Återstår att skriva om alla tekniska landvinningar som skett under min levnad. Dessa har nog en sådan dignitet att det räcker gott och väl för ytterligare en blogg.

Något vetenskapligt.

I kväll var det ett inslag i Aktuellt som behandlade ensamhet. Detta med anledning  av att  närmare två miljoner människor  är formellt satta i karantän. Ensamheten har blivit ett problem för många. Man har till exempel konstaterat att våldsbenägenheten i nära relationer ökat markant. Det vittnar om att även i tvåsamhet blir långvarig isolering en påfrestning. Ensamhet är även intimt knuten till hur människor trivs med sig själva. Med en väl utvecklad inre harmoni blir ensamheten inte lika dominerande. Att finna den skönhet i tillvaron som som gör ensamlivet till en möjlighet.

I en nyskriven dikt vill jag peka på en sådan möjlighet.

Drömmar.

Drömmar är en del av verkligheten, det ger livet framtidstro.

Drömmar är ock en del av evigheten. Till saligheten en bro.

Drömmar ger oss kraft att vara blott en del av sanna livet.

Drömmar ger oss mod att klara allt som blir i tiden givet.

Drömmar kan bli något stort som ger tillvaron eld och låga.

Drömmar är ofte det som gjort oss fri från ensamhetens plåga.

Drömmar är det liv son föder ro och frid uti vår själ.

Drömmar är den eld som glöder med häftig hetta för vårt väl.

Drömmar är som rosens knopp vars livskraft slumrar än däri.

Drömmar blir vårt starka hopp för en levnad klar och fri.

Drömmar skingrar ensamheten när den tillvaron dominerar.

Drömmar behärskar intigheten och gör att livet triumferar.