Fånga dagen.

Åter till ordningen.

Jag hade här förliden en ambition att skriva mitt dagliga inlägg på Bloggen lite tidigare på dagen. Mycket för att undvika att en viss tidsnöd skulle inställa sig om det blev allt för sent på kvällen. Men hur det nu är har det glidit tillbaka till den gamla ordningen. På sätt och vis är det också något naturligt eftersom jag oftast summerar de händelser som timat. En gud i behaglig gärning är om det inte blir alldeles för sent.

Kanske något bestående.

Jag har tagit för vana att någon gång under veckan gå in på Jollen och äta en lunch på Millas. De har nämligen permanent ett lägre pris för pensionärer. Då får man äta en stadig lunch för det facila priset att 55 kronor.

Den vanan praktiseras även av en del av mina vänner. Därför har vi kommit överens om att varje fredag klockan 12.30 träffas för att äta tillsammans. Då sätter vi oss i någon skyddad vrå av restaurangen som vi kallar "nostalgihörnan" och avhandlar många mer eller mindre viktiga spörsmål.

Idag kom vi att behandla ämnet logistik. En av mina vänner är f.d officer och han menar att vid krigföring är det viktig med en väl fungerande sådan. Då berättade jag om vad som hände vid 1809 års krig med ryssarna. Med en helt överlägsen armé drev de svenskarna allt längre söderut. Men då de hade kommit i höjd med Öreälven var de tvingade att retirera. De drog sig således tillbaka till Finland som de hade helt herravälde över. Inte för att de hade manskap nog utan därför att de höll på att svälta ihjäl på grund av matbrist. Detta är ett exempel då logistiken inte fungerar. All verksamhet är väldigt beroende av att den fungerar.

Från Morkullevägen.

Vädret.

Vädret har varit rätt stabilt nu ett antal dagar. Men det märks allt mer att det lider mot en svalare årstid även om vi ännu inte haft någon frost av betydelse. Det har bidragit till att jag haft möjlighet att vara ute på träningsrundor med Bisse. Till den verkan det hava kan. När snön kommer blir det helt andra förhållanden.

Pandemiläget.

Det är  ett väldigt gny på FHM och i andra instanser om den så kallade vaccinationstäckningen. Det är fortfarande en rätt hög andel, speciellt i vissa åldersgrupper, som inte är vaccinerade. Med oansvarigt beteende hos dessa kan de utgöra stor risk för för att nya mutationer åstadkommer en ökad smittspridning. Ansvariga myndigheter är också en aning villrådiga hur de skall hantera en sådan situation. De är ytterst tveksamma till att införa tvångsåtgärder för dessa.

Beslutet att erbjuda barn från 12 år vaccin kan vara motiverat. Det bidrar även till att allt större procent av befolkningen har ett visst skydd. I slutet av denna månad tas de kvarvarande restriktionerna bort till gagn för ett mera öppet samhälle. Men kravet på att hålla avstånd blir kvar. Jag tycker att det nu blivit lite av ett levnadsmönster.

Gubbröran

Institutionen gjorde idag en tur upp till skvaltkvarnen vid Lockstatorp för att åtgärda den läckande dammen. Dammens ägare, som vi sammanträffade med, lovade att åtgärda läckaget, Det utgör nämligen en förutsättning för at vi skall ha kvarnen i dugligt skick till en kvarndag nästa sommar.

Ishockey.

MODO spelade i kväll sin sista träningsmatch innan seriestarten. De vann borta mot Björklöven med 2-3. Enligt referatet från matchen gjorde MODO en mycket genuin insats, Den f.d coronasjuke Tex Williams stod i målet och visade genom många bra räddningar att han är på väg tillbaka.

Funderingar.

Jag fick idag ytterligare ett dödsbud. En man i samhället som kommit till den aktningsvärda åldern av 97 år. Han bara avsomnade lugnt och stilla i sitt hem. Han var näst äldst i Långviksmon. Därmed är jag den tredje äldsta i bygden. En nog så ovanlig position.

Visst kan det förhållandet vara anledning till vissa funderingar, men samridigt blir vi ju alla äldre. Något som vi är tvingade att acceptera. Med anledning av detta har jag snickrat ihop en beskrivning av mitt levnadsförhållandet som lyder:

Kroppen och knoppen är toppen

Men bena är klena och sena.

När man nås av ett sådant bud blir det ändå en tankeställare. Något som beskrivs i följande dikt:

Något bortom

Söker efter högre ting

som hägrande för ögat står.

Kanske blir det ingenting

när tiden till fullbordan går.

Jag står där ändå spanande,

mot skyn som ingen ljusning ger.

En märklig stjärna, så förmanande

faller ifrån himlavalvet ner.

Det är ett himmelskt fenomen som visas,

för min inre syn så underbar.

Den syn som utav änglar prisas,

som evig är ooch emot höjden far.

Så fogas samman livets r´trådar,

till en väv vars inslag blir till slut.

Något stort som anden förebådar,

en ros, färgänglig, som då blommat ut.

Det är fullbordat, ingen aning mer

av den tid som blev mitt mått.

Fullkomligheten då jag ser,

när fullkomlig harmoni jag nått.

Funderingar.

Jag fick idag ytterligare ett dödsbud. En man i samhället som kommit till den aktningsvärda åldern av 97 år. Han bara avsomnade lugnt och stilla i sitt hem. Han var näst äldst i Långviksmon. Därmed är jag den tredje äldsta i bygden. En nog så ovanlig position.

Visst kan det förhållandet vara anledning till vissa funderingar, men samridigt blir vi ju alla äldre. Något som vi är tvingade att acceptera. Med anledning av detta har jag snickrat ihop en beskrivning av mitt levnadsförhållandet som lyder:

Kroppen och knoppen är toppen

Men bena är klena och sena.

När man nås av ett sådant bud blir det ändå en tankeställare. Något som beskrivs i följande dikt:

Något bortom

Söker efter högre ting

som hägrande för ögat står.

Kanske blir det ingenting

när tiden till fullbordan går.

Jag står där ändå spanande,

mot skyn som ingen ljusning ger.

En märklig stjärna, så förmanande

faller ifrån himlavalvet ner.

Det är ett himmelskt fenomen som visas,

för min inre syn så underbar.

Den syn som utav änglar prisas,

som evig är ooch emot höjden far.

Så fogas samman livets r´trådar,

till en väv vars inslag blir till slut.

Något stort som anden förebådar,

en ros, färgänglig, som då blommat ut.

Det är fullbordat, ingen aning mer

av den tid som blev mitt mått.

Fullkomligheten då jag ser,

när fullkomlig harmoni jag nått.

I dessa sena tider.

Historiskt perspektiv.

1. Förbränningsmotorn.

Under artonhundratalets senare del konstruerades några av de första förbränningsmotorerna av tysken Nikolaus Otto. Den tillverkades i större skala  Modifierades och sattes in i de första bilarna. I den processen medverkade också tyskarna Daimler och Benz. De startade tillverkning under namnet Mercedes.

Efterhand som tekniken och tillverkningen förfinades kom allt fler tillverkare med nya bilmärken av olika konstruktion.. I Amerika var till exempel Henry Ford en tidig pionjär på området.

2. Eventuell miljöpåverkan.

De första bilarna med förbränningsmotor var sannerligen inga miljömönster. Energin man tog ut ur  bränslet som oftast var  bensin, var nere på endast 11 %. Resten bestod av värme och synnerligen orena avgaser.

Ingen tillverkare av de första bilarna hade den minsta aning om dess påverkan på miljön. I enlighet med den anda som den pågående industrialiseringen hade var det helt andra villkor som dominerade. Utveckling och framåtskridande var ledstjärnan.

3. Förbränningsmotorn i himlen in

Nu är förbränningsmotorn på väg att fasas ut, Detta trots att den nu är kanske hundra gånger renare än de första exemplaren. En väl så grannlaga process anser jag. Bilburen kommunikation kommer att vara nödvändig även framdeles varför bilar anpassade till andra drivmedel måste kunna tillverkas till rimligt pris. Sett ur ett globalt miljöperspektiv blir den uppgiften närmast övermäktig. Även om en utsläppsneutral bilpark i Sverige utgör något man skall sträva

efter löser det inte världens miljöproblem. Endast en omfattande samverkan kan åstadkomma en förändring.

Andra energislag?

Eldrivna bilar utvecklas i snabb takt i Sverige. För personbilar kan det vara ett gångbart alternativ. Detta under förutsättning att de kan erbjudas till rimligt pris och att de kan laddas snabbt och enkelt. För trafik med långtradare kan det bli mer komplicerat. Idag finns det inga funktionella lösningar  på den uppgiften.

Vätgas har dykt upp som ett möjligt alternativ. Men också kring det drivmedlet finns många frågetecken. Därför kan det ta lång tid av utveckling innan det kan implementeras på den gängse biltrafiken.

Så förbränningsmotorn kommer nog att bli kvar i många länders bilpark ännu en lång tid framöver. Tyvärr.

Fotointresse.

Något om mim egen fotohistoria.

Mitt intresse för fotografering började nog rätt tidigt i mitt liv.

Redan i min ungdom hemma i barndomshemmet hade vi en enkel lådkamera med vanlig svartvit film. Vem som ägde den kom jag inte ihåg. Möjligen kunde det ha varit Anny Hägglund från Långvattnet som tjänade som piga en tid hos oss.

Fösta egna kameran

När jag gjorde min värnpliktstjänstgöring i Boden 49--50 köpte jag min första egna kamera. Det var en så kallad bälgkamera som gick att fälla ihop. Jag tror den finns kvar än idag. Det var fortfarande i formatet 6x9 cm. Och i svartvitt.

I senare delen av förra seklet skaffade jag min första Nikonkamera. Då hade även färgfilmen kommit i bruk. När bilderna framkallades kom de i formatet 10x15 cm. Den använde jag en bit in på detta sekel. Under den eran frilansade jag åt ÖA och fotograferade mycket för dem. Ofta åkte jag med filmerna ner till tidningen och framställde bilderna själv i deras

framkallningsmaskin. Från den kom bilderna kopierade och klara.

Nästa steg.

Så kom då den digitala tekniken. Filmrullen försvann och bilderna överfördes från kameran till en dator på vars bildskärm fotona kunde behandlas. Dels skrivas ut på en skrivare och dels föras vidare via internet. Det har bidragit till att jag nu har tusentals bilder lagrade på ett litet minne.

Parallellt med mitt fotande har jag även filmat sedan i början av 1960-talet varför det i mina arkiv ligger många rullar film.

Något om vilodagen.

Jag erinrar mig en gammal sån vi sjöng i Missionshuset förr i tiden. Jag vet inte om den är lika aktuell idag.

De första två verserna lyder så här

Sabbatsdag hur skön du är. Skänkt av gud jag har dig kär.

Kom o kom att än en gång, samla oss till bön och sång.

Efter arbetsveckans strid får vi sitta ner i frid.

Vid vår faders rika bord, lyssnande till nådens ord.

Helgfrid

Numer är det en helt annan syn på vilodagen. Förr var det övervägande fysiskt arbete som tärde på krafterna på ett helt annat sätt än idag. Nu är man andligt och mentalt mera uttröttad. Det kanske inte upplevs lika påtagligt trots att det nog tär på kroppskrafterna i lika hög grad som fordom. Det är nog därför det numer är å många som "går in i väggen" med så kallad stressrelaterad utmattningssyndrom.

För många antal år sedan var det fullt accepterat att från klockan 18 på lördag kväll till 18 söndag kväll utförde bara de nödvändigaste sysslorna. Trots att de flesta idag har arbetsfria lördagar är det som att allting skall fixas under söndagen.

Jag minns att när vi hade traktorkörslor åt jordbrukarna runt om i bygden var det ingen traktor igång före söndagskvällen.

Jag tror att det vore nyttigt att i någon mån återställa den forna synen på vilodagen

om våra ord.

Ett inlägg om vårt språk.

Har förmodligen behandlat det här temat förut i något tidigare inlägg. Jag tycker det ändå är så pass intressant att det försvarar en plats i dagens.

Språket = En kombination av ord.

De tusentals olika språk som finns runt om i världen bygger i stort sett på samma förutsättning. Nämligen en kombination av bokstäver och i några fall av speciella tecken.

Historiskt sett bestod de första trevande försöken att förmedla sina tankar i skrift av en rad olika tecken. Det var Kilskriften och sedan hieroglyferna och en rad andra tecken som till exempel hos Kineserna och Japanerna med flera. Hos oss här i Norden dominerade runorna med dess alfabet tills vi så småningom kom att gå över till det så kallade Arabiska. Sedan dess består således allt litterärt skapande av en kombination ac dessa tecken. En svindlande tanke.

Jag hittade i mitt digra arkiv en dikt som i viss mån berör detta tema. Den heter

En räcka av ord

I bland kan man skriva om alls ingenting,

helt utan den minsta mening.

Endast staplade ord runtomkring.

som bildar en konstig förening.

Ett verk som är utan mening och mål,

kan man med möda författa.

Men frågan är om det verkligen tål,

att uppnå de mål som är satta.

Således är det en räcka av ord,

som i sig inte har något värde.

Som kan misstänkas vara ett mord,

på ett bra innehåll från de lärde.

Då kommer osökt den frågan.

Hur kan det då vara fatt?

Har man ej den rätta förmågan

att nå de mål man har satt?

Om man således har en god ambition

att skriva en vettig vers.

Kan följden bli en konstruktion,

av en nog så svettig pärs.

Så till slut blir sannolikt kontentan

av denna ordkonstruktion.

Att man avsäger sig all förväntan

på en mening med full perfektion.

Ty om man fortsätter arr skriva,

någonting helt osannolikt.

Kan man anklagas för att bedriva,

något konstigt som inget är likt.

Är så ettrig och envis,

att man bedriver sin dikyning ändå.

Kan det vara ett kraftigt bevis,

på en galenskap svår att förstå.

De bör man nog sluta att dikta,

Då en så svag komposition

fär läsarnas livsmod att svikts,

inför denna infama ordkonstruktion,