Skogarbetarminne.

I brist på annat drar jag mig till minnes en bekant från förr i tiden. Så här har jag beskrivit honom i en liten prosadikt.

N´Langjonk.

N´Jonke va lang å ranglet. Dä´va nätt å jämt att krappen höll ihop

Han sku ändå pröv på å va lava annrern ti skogen.

Men han va´ínt nan skogsärbetar, för han va alldeles för tövlet.

Förste treee ha sku fälle tog hele dan förn.

Timmersvans´n va dålit fele, å röggen harnses va bortitk för vek.

Sä dä geck söm knövlet förn.

Å snön vare. Ända oppi örstola, sä hör han än gneka på,

sä vorte nä intvätt.

Kamratern hanrns töckte dä va sönnömmen. ”Du ä på fel plass häri live” sa dam.

Sä searn feck´en  kömma in pa bolagskantore,

han sku gvässe pennern då tröbben hadde gått å.

Dä va fäll e lämplete göra att´n