Den som gjort en resa...

Den som gjort en resa har något att berättta. Eftersom kära hutrun och jag nyss har kommit hem  från en resa till Gotland har vi givetvis upplevt många intressanta saker. Som jag beskrev i en tidigare blogg färdades vi  huvuddelen av resan med buss. Fördelen med det färdsätttet är att det är tämligen pålitligt, man vet med rätt stor säkerhet att man kommer fram i tid. (det vet man inte om man åker tåg).  Nackdelen med bussåkandet är att det är det är väldigt begränsat utrymme där man sitter fastspänd. För att få in så många passagerare som möjligt har man trängt ihop stolarna till det yttersta. En mycket positiv sak med färdsättet är att man har god tid till att studera sina medpassagerare vilket många gånger kan vara väldigt intressant och lärorikt. Det finns nämligen en mängd olika kufiska typer  som utnyttjar detta färdmedel.

En typ av bussåkare är läsaren.  Chauffören har inte hunnit mer än  starta fordonet förrän den typen är helt uppslukad av en intressant handling. Släpper den inte förrän man kommit till destinationsorten. Det är en oförarglig och fridsam typ. Gör inte mycket väsen av sig.

En  helt annan typ av resenär är utbredaren. Det är en resenär som helst skulle vilja ha en egen kupé. Men i brist på en sådan  lägger de beslag på minst två sittplatser. Det går så till att de sätter sig på den yttre platsen och belamrar den inre med diverse prylar så att den syns mycket upptagen ut. Vid varje hållplats med påstigande uppträder de väldigt isolerade, närmast okontaktbara för att inte behöva besvara frågan om det möjligen finns en ledig plats. Mellan varje stopp kan de leva mera avslappnat i  förvissningan att de nu mutat in sitt revir.

Under uppfärden från Stockholm träffade vi en annan typ av resenär, nämligen långprataren. Det var en mörkhyad man, troligen av den katagori som SD vill begränsa förekomsten av. Han presterade nämligen de längsta samtal jag någonsin skådat. Mer än tjugo mil långt. Han begynte i samma stund som han klev på bussen i Stockholm och pratade utan minsta uppehåll till en bra bit norr om Gävle. Hans medresenärer hade inte så god behållning av hans kraftiga stämma eftersom han pratade något utländskt språk, troligen arabiska.

En sorts bussåkare som dyker upp nu och då är den så kallade linjerökaren. De är släkt med kedjerökarna. Vid varje litet stopp som bussen gör rusar de ut och och turboröker en giftpinne. Är de energiska nog och tiden räcker kan de dra i sig en hel cigarett. När det signaleras för avgång kastar de det som är kvar av denna ifrån sig på hållplatsen och bidrar därmed till det som kallas ”Håll Sverige med fimpar”. Jag såg en gång en sådan existens som inte hann dra i sig hela pinnen varför han krossade resten och lade den under överläppen En innovation som kanske i någon mån bidrar till den yttre miljön.

En annan kategori bussåkare som är vanligen förekommande är pensionärerna, den sort som kära hustrun och jag tillhör. De är ofta två tillsammans och är mera intresserade av sin omgivning än andra. De gluttar på vägen och terrängen. Håller koll på rattaren och att han håller tiden för resan osv. osv. Många av dem har ingen klösbräda varför de smälter in i bussmiljön.

Det finns säkert flera kategorier men jag skall vara bussig nog att här och nu  avsluta denna smått förvirrade kria.

Gonatt och gomorron.