Kultur på recept.

Jag såg i ett TV-program att man på något ställe börjat skriva ut kultur som ett vinnande recept. Man tryckte särskilt på nyttan av att sjunga i kör. Den gemenskap som uppstår i samspelet mellan de olika stämorna och sånginsatserna tillför kroppen de läkande krafter som vi så väl behöver.

Jag tänkte på det som visades i TV-inslaget när jag och KäraHu deltog i sångövningen i kväll i Missionskyrkan. Det är en helt underbar gemenskap som som är stimulerande och rolig.

Jag kallar kören för ”Gamsångara”. Det är nämligen så att det är förmodligen den äldsta kören av alla  inom Örnsköldsviks kommun. När ”Långviksmons och Mattarbodums fria församling” bildades 1896 tog min farfar Johan Lundberg omedelbart initiativet till att bilda en sångkör. Troligen bildades den 1898 och har fungerat i obruten följd sedan dess. Nästa år blir den alltså 115 år. Dess absoluta glansperiod var omkring 1920 och ett antal år framåt. Det var kanske heller inte så förvånande eftersom det bara på en sträcka av knappt en mil av stambanan hade producerats cirka trettio ungdomar som alla var sångbegåvade.

I Pålsjön hade Pelle Johansson 9 ungdomar, i Mattarbodum hade Johan Lundberg sju ungdomar, i Sjöbotten hade Johan Andersson nio ungdomar och i banvaktstugan Långviken hade Erik Persn nio ungdomar. Inklusive alla andra blev det en stark sammanslutning.

Kanske skall jag i någon kommande blogg berätta mer om sångkören och de minnen jag har från den. Men detta får räcka för i kväll. Sov gott alla bloggdiggare.

Jöran

Glesbygd

I kväll är en hel del personer samlade nere på JOLLEN för att genom mingel och mangel och matning inviga ett så kallat Servicekontor. För femtielfte gången skall man starta ett projekt som alla blåögda glesbygdsbor tror skall ge något för bygden. Det är en organisation någon tumrullande kommunanställd lär ha hittat på som heter ”Bygd och Stad i balans”. För den skull har man anställt någon sorts designgroupie som kommer söderifrån och som heter Anna M Strömberg. (vad M-et står för vet jag inte.) Ett fint kontor inhyst i Jollen skall hon ha och från den positionen skall hon llikt Gud fader själv i skepnad av ängeln Gabriel komma med det glada budskapet till den döende bygden. Det behövs nog mer än en jungfrufödsel för att vända den nedåtgående trend som drabbat den här bygden de senaste femtio åren.

Hur många liknande projekt som lanserats  genom åren vet jag inte. Men ”de äro legio”. Praktiskt taget alla sådana satsningar av olika karaktär har inte varit några framgångssagor. De har alla tynat bort och ersatts av ännu mer pessimism och ödeläggelse. Vad bygden behöver är inte fint möblerade utvecklingskontor där man lanserar ideer utan någon som helst förankring i verkligehteten. Nej vad som behövs är män och kvinnor med en glödande entreprenöranda och vilja och som är berdd att jobba skiten av sig för att förverkliga det de föresatt sig. Att utveckla någonting är att med en bärande affärsdé i grunden strida till sista blodsdroppen för att företaget skall lyckas. Det är en förlossningsprocess som i födelsestadiet bara alstrar ”Blod svett och tårar”.

Möjlligen kan de ges stöttning i form av riskvilligt kapital på förmånliga villkor. Samt möjligen en viss insiktsfull utbildning.

Nu är det så att den som lever får se, men bygden är inte betjänt av att se det ena fina projektet efter det andra misslyckas och bara lämna ett ännu ödsligare samhälle efter sig. Detta inlägg kan tyckas en aning chockerande och pessimistiskt men efter att ha levat ett långt och lärorikt liv klassar jag det mer som fyllt av praktisk realism.

Jöran..

En tisdagkväll.

Några enkla rader en tisdagkväll. Elitserien i ishockey rullar på med  två tre matcher per vecka. MODO mötte Frölunda i Göteborg i kväll och lyckades vinna med två mål mot noll. Det var enligt mitt tycke en väl genomförd match. Det var två jämnstarka lag som möttes..

Som jag nämnde i min veckoöversikt skall jag till ”gaddskraparen” i morgon. Det blir väl också något litet ingrepp här och var i det slitna garnityret. Jag misstänker nämligen att et inte står så väl till med alla gaddarna. Det var meningen att KäraHu ockå skulle besiktigas men de har skjutit på den operationen till 2013.

Så går livet vidare på Tallbacken till allas förnöjelse inte minst de som är inneboende där, nämligen undertecknad och Kärahustrun.

Mosmos i kosmos.

I kväll åt vi en superrejäl vråldos

välstampad välkryddad rotmos.

därtill som sovel en korv som var god

vi käka tills ingenting alls återstod.

En känsla för livet sig genast infann

och hela tillvaron blev trivsam minsann.

Hejdå

Karduans.

Jag råkade ordet ”karduans” i SAOL och blev nyfiken på dess betydelse. Naturligtvis var det lättast att ta reda på det genom att Googla. Då visade det sig att der var ett sätt att garva läder. En Karduansmakare tog ett fint getskinn och genom en speciell metod utarbetad i staden  Karduan i Spanien fick denne  fram ett fantastiskt fint läder som resultat. Detta användes till ridsadlar, finare möbler och även till finare skor.

I både Stockholm och Göteborg finns karduansmakaregator vilket tyder på att där har det funnits garvare som ägnat sig åt denna teknik. Om tekniken tillämpas än i dag har jag inte kunnat utröna, men det finns säkert företag som garvar sådant läder även om plasten mer och mer erövrar området.

Så har ni fått lära er lite om Karduans

Hejdå

Pensionärsvecka.

Man skule kunna tro att en veckas dagar för en pensionär skulle vara dötrista och tråkiga. Att alla dagar skulle vara fyllda av idel tomhet.

Men icke sa Nicke.

Nu i morron måndag har jag övning med OLD-fejs. Då tar det en stor del av den dagen. Förutom de vanliga rutinsysslorna med eldning osv.

Tisdag är faktiskt rätt tom ännu vad gäller planering. Onsdag då skall jag till ”gaddskraperskan” och kolla garnityret. När man har tuggat med samma uppsättning i över åttio år är statusen inte den allra förnämligaste. Men det är ju klart, att när de genom åren malt ner så där en 40-50 ton födoämnen kan man ju inte begära att det skall ha passerat oförmärkt.

Torsdag skall OLD-fejs spela på en sopplunch på församlingshemmet i Örnsköldsvik. Det är från 11.00 till 13.00 så det gäller att ha repertoar så det räcker. Nu är det väl inte någon katastrof om vi blir tvingade till en eller anna repris. Jag skulle förmoda att de intensivt soppsörplande gästerna ändå inte uppfattar vad vi spelar. Gaget är skyhögt tilltaget. Vi får var sin soppatallrik för att vi spelar två timmar, plus en eller annan applåd. Men vi har fantastiskt roligt och trivs intensivt med musiktillvaron.

Fredag då är det som vanligt sammanträde med ”bastuklubben”. Då samlas vi  och löser alla livets gåtor. De liksom rinner av med svetten. Klubben har desvärre också drabbats av sorg då en av medlemmarna hastigt avled i förra veckan. Frid över hans minne.

När lördag så infaller har veckan redan nästan förlupit, och man ser fram emot ytterligare en vilodag. Dessutom har man en hel del ”måsten” som man inte hunnit med och som kanske, eventuellt, möjligen blir en annan vecka. Vad vet man.

Så rullar det på och snart är det jul igen och tomten kommer till alla dem som djupt och innerligt tror på personens existens. Det ger mig anledning att redan nu önska alla kära bloggdiggre ett soligt, söligt och saligt fridsamt julfirande.

Hejdå.

En liten dikt så här i aftonstunden ger jag er.

Tapto.

När aftonsolen under horisonten dalat

Och mörkret sänkt sig över skog och kam

Alla ljuden tystnat, som förut skvalat

förvandlats till en tystnad allvarsam.

När dagens verksamhet är slutligt ändad

Och byts i stilla ro och ljuvlig frid

När tiden tyckes helt  och fullt fulländad

avskild ifrån dagens jäkt och strid.

Då mina tankar går till sinnligheten

förvandlad till en mängd av dolda ljud

I  full förvissning över dristigheten

att livet styrs av evighetens Gud.

En Nemesis som tacklarar våra öden

har  tömt sitt horn i ymnigt mått

slocknat har de allra sista glöden

när intighet vi helt och fullt förstått

Så lyssnar jag till andens tysta längtan

Som bringar helig ro för kropp och själ.

Förmimmande en ljuv och stilla trängtan

ett graalstänk för mitt evigt sanna väl

Trygghet.

Vårt behov av att känna trygghet i tillvaron är en viktig ingrediens i vårt liv. Brist på trygghet kan säkerligen ge upphov till många mentala, men även fysiska defekter.

Jag gluttade lite på SKAVLAN i kväll och han hade bland andra som medverkade, en forskare som studerat välbefinnandet hos befolkningen i olika länder. Han hade kommit fram till att i Norge , Danmark och Sverige kände sig människorna mest tillfreds med sin tillvaro av alla länder i världen. I den undersökningen var upplevelse av trygghet en viktig del. Barnet som växer upp i en trygg och stabil familjesituation utvecklas mycket fortare än sådana som måste vistas i en konfliktfylld värld.

Löntagaren som har ett arbete att gå till och som vet att i slutet av varje månad få sin avtalade lön till sitt förfogande. Pansionären som vet att han den 18nde eller 19nde varje månad får sin pension utbetald upplever en viss trygghet även om summan för en del inte är så väl tilltagen.

För ett antal år sedan var jag till Estland med en hjälpsändning med matpaket och förnödenheter. Då träffade jag en pensionär som berättade att han inte fått någon pension de senaste sex månaderna. Han hade varit tvungen att sälja ut det ena efter det andra för att överhuvudtaget kunna leva någorlunda drägligt. Av företagen i Ö-vik hade jag tiggt byxor och skjortor och skor m.m Han var överlycklig då han fick nya kläder. Det fanns gott om varor i affärer och varuhus men då ekonomin inte fungerade var de utarmade strandsatta ändå.

Den ekonomiska turbulensen som råder ute i övriga Europa börjar så smått spilla över även på Sverige med varsel och uppsägningr var och varannan dag. Dessvärre är det väl så att den lågkonjuktur som breder ut sig verkar bli rätt långvarig. Man kan bara hoppas att Sveriges finanser är så pass goda att vi gemensamt kan bemästra situationen.

Här på Tallbacken är ändå tryggheten rätt väl förankrad i det att vi varje dag har mat på bordet och ”govärmen” från den vedeldade värmepannan. Vid den ålder som vi uppnått har vi heller inte så stora fordringar på tillvaron. Att varje morgon känna att den gamla kroppen fungerar tillfredsställand är lycka nog.

Då kan det vara passande att tillönska alla kära bloggdiggare en trygg och lyckosam tillvaro.

Hejdå

Missionsförsamlingen, en del av samhället.

Det är märkligt hur olika förhållanden och skeenden kan prägla en samhällsbildning. Björna,  som är den tätort som ligger söder om Långviksmon har en helt annorlund prägel. Närheten till statskyrkan bidrog tidfigt till att ge detta samhället en prägel av högkyrklighet. Då Björna samtidigt också var säte för ett skogsbolag (Gideå-Husum, senare MODO) som var en stor arbetsgivare fanns det ingen anledning till djupare engagemang i samhället. Trehörningsjö, som är en samhällsbildning norr om Långviksmon hade också en högkyrklig prägel. Samtidigt dominerades samhället av handel och service. Där fanns läkare, tandläkare, veterinär, skräddare begravningsentreprenör  etc.

Långviksmon som var en jämförelsevis liten ort dominerades egentligen av tre olika oganisatoner som var och en på sitt sätt präglade människorna. Det var nykterhetlrörelsen som var stark i Movattnet. Det var också fredsrörelsen som tidvis var rätt dominerande. Den tredje var missionsförsamlingen som bröt med statskyrkan redan i senare delen av 1800-talet. Under första delen av 1900-talet var denna församling starkt involverad i samhällsbyggandet. Under åren 1909-1919 hade församlingen en pastor vid namn Bror Backman som förutom att han predikade i missionshuset och avlade massor med barn såg till att olika samhällsfunktioner inrättades. Till exempel medverkade han till att det installerades en talefonlinje till samhället och telefonväxel anlades i missionshuset. Arbetskraft att passa växeln hade Bror själv eftersom han hade 10 eller 12 barn i olika åldrar. Likaså´såg han till att det blev poststation i Långviksmon och både lokal och föreståndare fanns nära till hands i missonshuset och i familjen. Under vissa tider var cirka 70 till 80 procent av befolkningen medlemmar i församlingen så de beslut som togs där kunde lika väl gälla hela samhället. Denna struktur var rätt dominerande ända till senare delen av 1900-talet till dess att industri och handel radikalt förändrade samhällsstrukturen.

Fortfarande är Långviksmon en sk. ”satellitort” med en viss inpendling. Samtidigt är samhällsservicen uppbyggd helt annorlunda i dag. Framtiden ser inte helt ljus ut eftersom utbudet av arbetstillfällen inte är anpassad till dagens högskoleutbildade ungdom.

Kaske fortsätter jag vid senare tillfälle att berätta mer ocm dessa förhålande eftersom det är nyttigt att det dokumenteras.

Hejdå.   Jöran.