Allhegonadagen.

Så är det den förta november och därmed allhelgonadag. Att själva firandet av praktiska skäl flyttats till lördagen som är helgdag förändrar inte den känsla man har inför minnet av de häsovna.

De som levde i det förflutna, generationerna före oss, var alla människor som vi, med i stort sett samma bekymmer och glädjeämnen. Jag kan ibland förundras över hur de orkade bearbeta den sorg och den förtvivlan som den stora barnadödligheten förorsakade. Bakom krassa och torra anteckningar i dödsboken om barn som dött i späd ålder döljer sig säkert bitter hopplöshet. Men så är döden en del av livet.

Att tända ett ljus vid en hädangångens minnesplats tycker jag är en fin tradition. Det är som att hedra själva livet. Även om  det jordiska bringats till förintelse lever de ändå genom de minnen de efterlämnat.

Dessa vill jag hedra genom att ge er en liten dikt skapad i förintelsens värld..

Allhelgonatid.

Efter jordlivets strävan, bekymmer och möda,

Under tjäle och rimfrost ligger de döda,

I gravgriftens heliga ro.

Men om de ej är alltför snikna  och snöda

Kanske också maskar får näring och föda

Där djupt ner i jorden de bo

Det som lägges i grav är blott tre skopor sand

Som är krossad av död och förintelses hand

Bara en handfull mull.

Anden har lämnat och lossat de band

Som bundit oss i förgängelsens land

Och står vid den yttersta tull.

De hädangångna lever av de minnen de gett

Och av den sprängkraft som livet berett

I gamla och hänsovna tider.

Gripen av den förvandling som skett

som död och förgänglighet helt förbisett

förnuftet noggrant  bestrider.