Regnet det bara skvalar ner.

Lite nu och då brukar jag kommentera väderläget. I viss mån i dokumentärt syfte. Den här hösten har inte bjudit på många soldagar. Vissa år den här tiden brukar vi få uppleva en så kallad ”Brittsommar”. Någon sådan har inte visat sig än fast vi är en god bit in i oktober. Enligt prognosen verkar det inte bli något radikalt omslag till annan vädertyp.  Det sammanhanget skriver som jag alltid som jag brukar skriva; Det är bara att gilla läget.

Men visst vore det stimulerande med några varma soliga höstdagar. Detta innan Kung Bore definitivt tar över och det blir riktig vinter. Jag tror nämligen att vi är mer beroende av soliga dagar än kan ana. Av den anledningen bifogar jag en höstlig dikt jag skrev för ett antal år sedan. Den heter.

Tankar i sen höst.

När solens ljus i gula höstlöv blänker

och när naturen lägger sig till ro

Jag då på livets mått och mening tänker

likväl förankrad i en bergfast tro.

Då höstlig fågel flyttar från sitt viste

på lätta vingar hän till fjärran land

Jag önskar då jag livets mening visste

och vad som väntar bortom havets rand.

Men det är inte helt mig här förunnat

att svar på alla livets gåtor få,

Mitt inre väsen lärt mig och förkunnat

att leva rikt vad än som kommer på.

Så har jag frid och ro uti mitt sinne

har full förtröstan vid mitt starka hopp

Jag känner då att livet snart är inne

och jag fullbordat har mitt levndslopp.

Då skall jag evig härlighet få skåda

få möta honom på en brusten sky

Ty där skall Jesu kärlek alltid råda

då himlens härlighet är alltid ny.