En sliten kvinna.

I kväll vill jag hylla en grupp arbetstagare som sällan syns i rampljuset eller är nominerad till något nobelpris. Det är de som arbetar med städjobb. Då menar jag inte smeder utan de som är mera bunden till sin mopp. Således städare. De stretar dag efter dag utan att det tar något slut. De är alla värda att uppmärksammas på något sätt.

Jag möter aldrig någon som håller på med städning utan att stanna och säga några uppmuntrande ord. De bara gnor och gnor utan att egentligen komma någon vart. Varken på golvet eller i livet. Visst finns det sådana som har dille på städning. Sådana som mår dåligt om de inte har det fejat till sista dammtuss. Till denne någons ära har jag skrivit en drapa jag bifogar min blogg i kväll.

Städerskan.

En dammtuss som virvlar runt i en vrå

du jagar och stressar och driver

Och skräpet som samlats du fångar också

tills skinande blankt det bliver.

Den yta som noggrant skurats i går

den som du dammsög i morse

Den även i dag en rengöring får

tills den blir blank som en Porse.

Och ser du en dammtuss som virvlat in

den som golvet befläckar

Då går du omkring med en amper min

tills det befriats från fläckar.

Om det berodde på dig blev det rent

i varje skrymsle och gömma

Du skulle ävlas bå`d bitti och sent

för att din städlusta tömma

Omsider du kommer till himmelens sal

och möter din Herre och Gud

Du ställer en fråga med vackert tal

klädd i din snövita skrud.

Var finns redskapen så jag kan bona

rent dina gyllene salar

Inte en enda fläck vill jag skona

mitt städdille skvalpar och skvalar.

Safir, onyx, turmalin skall jag feja

med särdeles hängiven iver

Din solkiga tronstol skall jag också greja

så att den skinande bliver.

Så skall jag städa en evighet lång

för att min Herre behaga

Jag struntar totalt i bå`d harpa och sång

blott jag får damma och tvaga.