Gaddskrap.

Idag var det dags för det årliga gaddskrapet. Det vill säga avlägsnande av tandsten. Det innebär också att det var examensdags för min förmåga att sköta tandhygienen. Ingen lätt tentamen för en 80-plussare. Det känns som att hamna i underläge bara genom att sätta sig i den sofistikerade anordning som heter ”tandläkarstol”. När man sen åker ner i horisontalläge försvinner genast den sista gnuttan av det lilla självfötroende som eventuellt finns kvar. Sen matas alla mina tillkortakommanden vad gäller munskötsel in i en databas hos landstinget Västernorrland och därigenom eventuelllt kan blir till underlag för framtida forskning. C+1 mesialt och distalt har troligen inte fått den bästa omvårdnad och omtanke i form av gnuggagnugga som erfordrats. Sen är det också nån ”jeckel” som  kommit lite i skymundan av den hanteringen och därigenom fått vissa små krämpor.

Men det är en alldaglig historia och en jämmerns del av pensionärslivet. Det får man stå ut med. Jag skulle egentligen berätta om tre tjejer i övre tonåren som helt plötsligt ramlade in i mottagningens väntrum. Förutom att det troligen för munhygienens skull ägnade sig åt frenetiskt tugggummituggande lades all fokus på var sina ”klösbrädor”. Det verkade som om uppkopplingen mot det världsvida spindelnät som betecknas www, var en helt omistlig del av tillvaron. Med små graciösa fingerrörelser sappade de runt i ett ständigt jagande efter den information som bara den rätta appen kan ge. När det sen kommer till själva tandfixeringen, tycks jag mig bara se när de kletat fast tuggummiloskan i peggamoiden under tandläkarstolen och med fånen fortfarande som en omistlig del av behandlingsproceduren trigga runt hela världen..

Hur man kunde leva ett anständigt liv innan dessa apparater konstruerades kan jag inte begripa. Det måste ju ha varit en fattigdomens tillvaro fylld av all den djupa tristess som en människs någonsin kunnat uppleva. Hur människor i forntiden kunde leva och utvecklas utan dessa apparater är för mig ett mysterium. Förstå va behändigt de skulle varit om stenåldersmänniskan haft en ”app” där han kunnat beställa färdigknackade flintyxor eller järnåldersmannen en och annan runsten.

Men jag undrar om vi tusentals år efteråt har blivit lyckligare och mer harmoniska av alla dessa teknikens underverk. Visserligen kan det i vissa stiuationer vara en omistlig tillgång men att därmed säga att dessa tingestar gör människor lyckligare och mer tillfreds kan man kanske ifrågasätta. Att sitta på var sin bänk i ett väntrum hos tandläkaren och messsa till varandra kan knappast vara det viktigaste här på jorden. Eller en super del av tillvaron. Jag måste sluta min blogg här innan alla mina blogdiggare uppfatttar mig som en riktig gnällspik Hejdå!