Att förhindra smittspridning.

Under ett av lägren som en sommarvecka var förlagt till Lilla Buröholmen i Örnsköldsviks skärgård hände det sig  att i slutet av veckan en av deltagarna insjuknade i någon sorts virussjukdom. Eftersom man var osäker på vilken virus som var orsaken beslöt man att inte bryta läget förrän man utrett fallet. Det kunde ta ett antal dagar.

Vi andra som deltog i lägret var inte ledsna för det. Vi stannade gärna någon vecka till. Men för lägerledningen uppstod en problematisk situation eftersom man inte hade livsmedel (strömming) tillräckligt för ytterligare tid. Larm gick ut till de olika församlingarna att ställa upp med mat för de "strandsatta". Då ryckte bland andra min mor Signe in och bakade otaliga skorpor som skickades till lägret. Jag kan vidimera att hon var väldigt driven på att baka läckra och spröda så kallade långskorpor.

Efter ett par dagar i karantän på ön hade man konstaterat att det inte var så farligt smittsamt varför men kunde bryta lägret. Men vad skulle man göra med det stora skorplagret som fanns. Jo. man beslöt anordna ett gigantiskt saftkalas där man fick doppa så många skorpor man ville. Det blev en formidabel tävlan mellan främst pojkarna vem som kunde få i sig så många skorpor som möjligt. Nu minns jag inte exakt vem som vann men jag tror att segraren fick i sig 53 skorpor och därtill  många glas saft. Men ett minne för livet blev det.