Många livsöden finns bland forna tiders nybyggare.

1809 års krig mot Ryssland då vi förlorade Finland satte stopp för vidare krigshandlingar för vår del. Då begynte den långa freden. Detta i kombination med bättre hälsoläge bland befolkningen medverkade till att invånarantalet ökade rätt kraftigt under 1800-talet. Innan industrialismen slog igenom och därmed skapade arbetstillfällen dominerade det agrara samhället. Trots att det under den tiden det var många som emigrerade var de flesta beroende av jordbruk för sin existens. När det inte längre var möjligt att dela på de befintliga ägorna var det nyodling som var lösningen. I dag vittnar gamla små övergivna bosättningar här och var uppe i skogsbygderna med många strävsamma liv under torftiga förhållanden om denna epok. Det var ofta förenad med ren misär i inledningsskedet förrän man kunnat skapa de nödiga förutsättningarna för ett drägligt liv.

Min farbror Kristoffer Lundberg som var en poet och konstnär av guds nåde har i sin dikt Rivningsven på ett mästerligt sätt beskrivit detta krisartade skede vid ett sådant litet torp. Den skrevs under 1940-talet då merparten av dessa byggnader var föremål för rivning. Virket kapades upp och blev till ved för kristidens stockholmare som var i behov av veden i brist på annat bränsle. Jag var själv med och lastade järnvägsvagn efter järnvägsvagn med rivningsved från sådana bosättningars byggnader. Poemet, som är en av de finaste diktverk jag vet, är en hyllning till alla som med sin heroiska insats lade grunden till det välstånd vi i dag har. Dikten bygger på en berättelse som han fått sig  berättat av torparen själv Johan Petter Vestman. Naturligtvis på hans tungomål, Björnamåle.

Rivningsven

'Stuga hon va lit´n å jämt sä vara grå,

in´t alls stror jorlbit´n. Där hadde dam ändå

for levd å känt säg trives. Dam dog å grävdes ne,

å nu ska stuga rives å kapas opp dell ve.

Men då dm böggde stuga då varen annan ti.

Då frågtes e; hall tuga? Då var dam varn ta i.

De sto sä tätt vä tall´n är stuga skulle stå.

Man gatt rakt brätt opp skall´n för att si himlen då.

Ja; De berätte göbben rakt själv för mäg en gang.

Han sa: Si härn ä stöbben åv tall¨n, där ett fang,

av stärfor va den föda söm kälinga ga kon.

Dä va vor enda gröda. Men va va stärk i tron.

Ja hadde just placere vår stugas förste stock.

å stog där å fundere äsch han va tard för tjock.

Då kälinga köm locken vä kon söm härn hon bann.

Hon satte säg på stocken. Jäg såg då att de rann

n´tår åv öga på na. Jäg hadde int sä svårt.

Att tänk mäg å förstå na. n´sömmar ä sä kort.

Å härn sto tett vä skogen, men pärern skull ve ha.

De fanns int plass för plogen, att gräfta feck vä ta.

På stuga skull e finnes, e tak då vintern köm.

Å dessutom skulle hinnes, att ordna dell e röm.

at kon som ju gatt leva öm vintern än vart lang.

Å hö i samma veva, skull samles, fang för fang.

I skogen skull vä ta ne, på myrern här å där.

Å dessutom sä varne oppgjort i vor affär.

Att boen söm sålt jorla skull ha mäg då å då.

Vä allre förste orla att på na dagsverk gå..

Själv skull a ha en lit´n å härn va ris å rat.

Å nu på förste bit´n, åv stuga vor hon sat.

Hon tänket; Allt gett hinnes dell däss d varn den tin.

De jorla väl dell sinnes, hon kön  in´t ann än grirn

Här slute göbben tala, han tänkte å vort stum.

Han mintes för i värla, förn röggen harns vort krum.

På stuga sin å jorla. Jäg såg å tänkte då.

På ne dänn bibelorla; Bra gjort, nu kan du gå.

Ja, stuga hon va lit´n å jämt sä vara grå.

In´t alls sä stor jorlbit´n. dä hdde dam ändå.

Fott levd å känt säg trives. Dam dog å grävdes ne.

Å nu ska stuga rives, å kapas opp dell ve