Medioker insats av Svenskarna.

Under den gångna veckan gick årets VM i skidskytte av stapeln i italienska Antholt. Med stora förväntningar på svenska medaljer. Men trots rätt goda förutsättningar åk- och skjutmässigt uteblev i stort sett alla medaljer. Det är tydligt att Svenskarna inte hade förmågan att leva upp till sin egentliga standard. De var oftast en nivå under toppen.

Stora förväntningar lades på vårt kvinnliga stjärnskott Hanna Öberg som tidigare i vinter visat sig vara näst intill oslagbar. Men hon sviktade i sin förmåga tillsammans med de flesta andra i det svenska elitlaget. Vad jag kunde utröna var det främst skyttet som inte fungerade till fullo. Att Hanna Öberg till sist lyckades erövra en bronsmedalj var i alla fall ett litet plåster på det öppna såret. Men det är bara till att bryta ihop och komma igen i samband med Världscupen.

I sammanhanget är det rätt intressant hur Hanna Öberg hade förmågan att visa sina känslor. I samband med misslyckandet i damernas stafett var hon ledsen till tårar när hon redogjorde för debaclet. Medan hon sken som en sol efter att ha erövrat en bronsmedalj i masstarten.

Den norska dominansen däremot var häpnadsväckande. Med idel ädla valörer i samtliga drabbningar. Även i stunder när de till synes vara helt chanslösa var det ändå någon som klev fram och knep någon valör.'

En reporter frågade den svenska skjutledaren om alla misslyckanden och han svarade "Ibland går det uppåt och ibland går det neråt" Den norska skjutledaren hade förmodligen svarat: "Ibland går det uppåt och ibland går det uppåt.