Långviksmons ångsågsförening UPA.

Det förvånar en sentida forskare hur innovativa och framåtsträvande lantbruksbefolkningen i bygden omkring  Storsjön var i forna dagar. Trots att man ofta levde , i viss mån isolerade från omvärlden, under små och knappa förhållanden där de ekonomiska resurserna var nästan obefintliga, strävade man ändå att genom tekniska och industriella framsteg göra tillvaron lättare. Ett område som låg dem nära till hands var att förädla den ypperliga råvara som de stora skogstillgångarna gav. Med all sannolikhet hade de tagit intryck av den i senare delen av 1800-talet allt mer framväxande sågverksindustrin.

Jag skulle förmoda att redan i skarven mellan 18 och 1900-tal väcktes tankarna om att vid Storsjöns strand anlägga ett sågverk. Även om man krasst tänkte sig att det inte skulle kunna tillskapas någon jätteanläggning insåg man att det fanns goda förutsättningar för att tillgodose det lokala behovet att sågat virke. Runt Storsjön fanns stora skogstillgångar som ägdes av fria och oberoende skogsägare. Det var också väl tillrättalagt att frakta timmerstockarna fram till en anläggning vid Srorsjöstranden. Vintertid med kördon över isen och sommartid meddelst flottning.

Jag har inte kunnat fastställa exakt vilket år Långviksmons ångsågsförening UPA bildades. Troligen under åren mellan 1908 och 1910. UPA i namnet betyder utan personligt ansvar. Jag har någonstans i mina gömmor ett andelsbevis tecknad av min farmors far Nils-Erik Johansson som ägde stora skogstillgångar runt om Långviksmon. Det är också anmärkningsvärt att vid uppförandet av det stora såghuset varje andelsägare ålades att ur en tallrot tillverka en vinkelknekt som bidrog till att staga upp den stora byggnaden. Troligen var den färdigställd och tagen i drift 1910 eftersom det första Missionshuset som uppfördes 10-11 var byggt av sågat virke från den ny anläggningen.

Eftersom det fanns begränsad tillgång till vattenkraft i området och den moderna tekniken med ångkraft var gångbar införskaffade man en lokomotor på 25 hästkrafter för driften av sågen. Sågramen hämtade man ifrån Rönäsån som rinner mellan Ökvattnet och Långvattssjön. Där hade man tidigare gjort ett försök med en vattensåg men misslyckats på grund av dålig tillgång på vatten och dess ogynnsamma läge ur fraktsynpunkt. Framsynt nog inköpte man även en modern planhyvel så att man hade möjlighet att tillverka så kallad råspont och listvirke till byggnadernas inredning.

Sågverket var konstruerat med så kallat centralaxelsystem. Ångmaskinen var placerad i ett maskinhus murat av eldfast tegel för brandriskens skull. Genom ett sinnrikt system förmedlade olika drivremmar kraften till de olika funktionerna.

Ångmaskinen eldades i stort sett med spillved från sågningen. Jag har fått det intrycket att under många år i första delen av 1900-talet hade sågen en viktig funktion i bygden. Genom att den var både såg och hyvleri producerade den precis de byggnadsmaterial som utgjorde ett fint komplement till timmerhusen.

I en kommande blogg skall jag försöka beskriva dess vidare öden i en förändrad tid.