Stabilisering.

Även om operationen och rehabiliteringen efter missödet med höften gått utomordentligt bra, har det ändå inneburit en del omställningar i livsföringen. Det har fordrats lite andra rutiner på grund av att jag inte kunnat röra mig lika fritt som förut. En viss anpassning har varit nödvändig. Något som i vissa skeenden vållat en del huvudbry. Detta genom att vara mer beroende av andra. Så småningom skall väl även insatserna från hemtjänsten, som är en viktig del, finna sina former.

Eftersom jag har lyckan att bo i en trygg och välordnad del av vårt samhälle med en särdeles god grannsamverkan känner jag mig inte på något sätt utelämnad. Jag vet att även de om inte varje dag hör av sig är synnerligen mån om min välfärd. Varje morgon jag tänder kökslampan sänder jag en tacksamhetens blick över till dem och undrar om de har det bra.

Jag har också den här tiden upplevt mången fin hälsning från det vidgade nätverk som alla mina goda vänner och bekanta utgör. Varje liten uppmuntrande påringning har känts som en framgångssaga i läkeprocessen. Allt detta har bidragit till att jag stärkts i min lite annorlunda tillvaro som jag naturligtvis tror återigen skall utmynna i ett fullvärdig och fint liv.