Dan före dan.

I forna tiders jular  hade sista söndagen före julafton en speciell status. Den tiden var det mycket viktigt att man "helgade vilodagen" med att bara utföra de allra nödvändigaste sysslorna. Men med sista söndagen före julafton var det annorlunda. Då var det tillåtet att utföra alla sysslor som hörde julfirandet till. Av den anledningen kallades den för "slörsöndan". Många gånger hände det att någon av männen gick till skogs och såg ut en grann julgran som man tog med sig hem. Man fick också till exempel utföra den dagliga omsorgen om lutfisken. Det hände säkert också att man ute i snickarboden lade sista handen vid någon julklapp. Sådana göromål var således fullt tillåtet och legalt.

I år är morgondagen som är söndag "dan före dopparedan". Dagen hade en unik status i det gamla bondesamhället och "oppsittarkvälln" hade en ett visst skimmer av förväntan över sig.

Jag hittade i kväll en gammal dikt son får bilda ram till dagens inlägg. Den heter:

Det lackar mot jul.

Det lackar mot jul i mitt enslig tjäll,

jag känner det väl just i kväll.

Känner lugnet och friden

Stjärnor som lyser på himmelens päll,

gör att jag känner mig lycklig och sälll.

mitt i jäktet och striden.

Så ser jag fram mot den hägrande dag.

Den äger ett skimmer av renaste slag

som mig hugsvalelse bringar.

Än om jag känner mig bräcklig och svag,

jultiden skänker mig välbehag

som under änglavingar.

Men än skall det dröja en liten tid,'

tills vi får del av julens frid

och känna dess still ro.

Då får vi lämna vår strävsamma id,

se upp till stjärnan som klar och blid

belyser vårt snöhöljda bo.

I våra hjärtan skall vi budskapet gömma,

att i vår tid aldrig kärleken glömma.

Den som till julen hör.

Över var själ skall tankarna strömma,

för att om snöhöljda julfriden drömma,

och om allt som himlen berör.