Julgranen.

Julgranen var ett med mina barndoms jular. En jul utan julgran var otänkbart. Och det var pappa Esras uppgift att några dagar före jul komma hem från skogen med en gran. Den höggs i regel på hans morfars domäner även om det på den tiden inte var så noga vilken markägare som fick äran att sponsra vår julprydnad. Pappas signum var att han tog alla uppgifter på största allvar. Det var ingen risbuske han skulle komma hem med. Däremot ett exemplar av Picea abies som var helt i avsaknad av skönhetsfel. Den skulle ha gröna kraftiga barr. Kvistarna skulle vara jämnt anlagda och till sin längd jämna ända från nedersta barret till toppen. Det hände att om det till äventyrs fattades någon kvist borrade han ett hål och satte dit en ersättare. Inte alla gånger så lyckat eftersom fuskkvistarna torkade och barrade väldigt fort.

Under min barndom på 1930-talet fanns det inte någon julgransfot som i dag så att man kunde underhålla granen med vatten. Det var två halvmeters plankstumpar lagda i kors med ett lämpligt hål för granen i mitten. Eftersom den inte fick något vatten gick det relativt fort tills den började barra. Det hände faktiskt ibland att man ordnade med ytterligare en grann gran. Det var en kär uppgift när vi fick klä granen med all den grannlåt som stod till buds. Vi fick vara särskilt försiktiga med glaskulorna så att man inte tappade dem i golvet. Jag mins att det var en svår frestelse för vår bondkatt Rossy att leka med dem med påföljd att det gick någon i kras nu och då.  Eftersom det var först fram på 1940-talet som det förekom elektrisk julgransbelysning pryddes granen med julgransljus som var stöpta av stearin. På den tiden tändes inte ljusen i granen så ofta. Men stämningsfullt var det.

En vinnande grangrandios.

Pappa Esras gran den var grann

Den grannaste gran man någonsin fann.

Grannens gran den var sämre minsann.

En sanning som alltid var oomkullrunkeligt sann

det var att pappa Esras granna gran alltid vann.