Snart är det jul.

Jag minns så väl hur man som barn längtade efter julen. Tiden före jul var i gamla tider en tid v förberedelse för det som komma skall. Lutfisken lades traditionsenligt i blöt på Annadagen för att vara klar till julaftonen då den var en given anrättning på julbordet. Julgrisen hade slaktats i god tid före jul, styckats och anrättats för att utgöra en god del av julbordets fröjder. Pappa Esra hade varit till skogs och sett ut och huggit en julgran som han tagit hem. Jag minns hur han satte den på foten och ställde den i fabriken där det var lämpligt kallt. Alla dagar före helgen var förväntningarnas dagar. Med åren har pojkdrömmarnas förväntan tonat ut och julfirandet är inte den spännande och glädjefyllda upplevelse om fordom.

Nu på ålderns dagar tycker jag att det mesta värdet är att tillsammans med nära och kära uppleva den gemenskap som är så värdefull. Man tycker också om att accentuera julens innerst budskap om en fridsfurste som får allt större betydelse i en av krig och konflikter söndersargad värld. En dikt jag fann får ge en lite annorlunda bild av förväntningarna.

Adventstid.

Ett ord om någon som komma skall

Ett heligt budskap om frihet och ljus.

Ett löfte om frid över jorden all,

och om o i vart hem och hus.

Vi tänder ett ljus som bär heligt bud,

om ett himmelskt löfte i adventstid.

Löftet om ankomst av helig Gud,

som ger alla människor frid.

Adventstid är också trånad och längtan,

till något märkligt som händer.

Det är som innerlig salig trängtan

efter ljus över mörka länder.

Så får vi längta och bida var dag

efter det under som sker.

Något som bådat om himmelskt behag

som Gud oss människor ger.

Detta heliga löfte vårt hjärta gömmer,

det som om julens mening bär bud.

Så att vi aldrig den sanningen glömmer, 

förtröstan om frälsning kommer från Gud.