Slakten.

I min ungdom på 1930-talet var lantbruket fortfarande till stor del lagd på så kallad naturahushållning. Det innebar att gårdens hushåll hämtade en stor del av kosthållet från egen produktion. I synnerhet till jul såg man till att det fanns råvaror som kunde användas till att skapa ett läckert julbord. Av tradition slaktades julgrisen som utgjorde råvara till en mängd olika delikatesser. Jag minns att mamma Signe tillagade supergod pressylta, leverpastej, griljerad skinka och konserverade fläskkotletter. Man slaktade också en spädkalv till julen. Kalvstek av lår var till exempel obligatorisk. Och naturligtvis kalvsylta.

Konservering medelst ånginkokning i glasburkar var gängse sättet att bevara delikatesserna innan det blev vanligt med frysbox. Vi var den första i Långviksmon som skaffade frysbox. Redan i början 1940-talet inhandlades en amerikansktillverkad sådan med namnet Frigidair. Innan dess var insaltning en vanlig metod för att långtidsförvara fläsk.

Lutfisk.

Lutfisk var en obligatorisk rätt på julbordet. Numera köper vi fisken färdiglutad. Men förr i iden ansvarade man själv för den processen. Vi köpte Sej eller Långa som var knastertorra och delade i två halvor. På Annadagen den nionde december lade mamma Signe fisken i blöt och fick ligga i 5 - 6 dagar med vattenbyte varje dag. Sedan lade hon bitarna i kalk och lut. De fick ligga i luten 5 dagar. När fisken var så mjuk att det gick att sticka ett finger igenom var den färdiglutad. Då skulle den urvattnas 5 - 7 dagar med vattenbyte varje dag. Om den var för lös var det för mycket lut kvar och urvattnades ytterligare. Lutfisk med kryddpeppar och vitsås. Oh va gott det var!

Jag minns några fragment ur en dikt som min farbror Kristoffer skrev. 

Fläske å sylta å körven, de gör att tarparskörven,

Uti sitt enkle lille skul. En gang um åre fo känn att dä ä jul.