Kanhända är det nostalgi.

Jag tycker det är angelget i mitt skrivande att jag kan bevara för eftervärlden händelser, företeelser och personer som hör till det förgångna. Den dikt jag skrivit i kväll går väl o stil med den ambitionen Sä här lycer den:

Nikanor.

Nikanor, han va sme å hadde smeja

å smidde donrninga at timmerkära.

dam hadde rejäla stålskodda meja

för tunga lass skull dam bära

Öm je ä ampen dell o fo veta

hörr töcke ackere bordde  vara

sä skulle vara bå bocken å geta

öm dam timmerdrivninga  skull klara.

Dam skull ju halle för timmerlasssa

öm än basvägen va krokin å svår

å dessutöm halle förn massa

långa å  kalla, slitsamma år.

Ne dänn dorninga dam skulle ju halle

öm än de va tretti grader kallt

vare djupsnön å tön eller vorförfalle

sä skull dam ändå klara allt.

Så´n Nikanor han smidde rektet

vä järne å ståle på  medar å manka

för visst vare jämarns vektet

att man int på ärbete könn klanka.