Uppdrag granskning.

Programmet tog i kväll upp frågan om flyktingarnas situation just nu i Sverige. De fokuserade inslaget så som det ser ut i Filipstad i norra Värmland. Där har Bert Krlssons föäretag tre asylboenden som reportaget i stort sett handlade om. Även om jag tyckte att inslaget rent journalistiskt var undermåligt framkom det ändå rätt klart att det fanns missförhållanden  vid dessa boenden. Något som föranledde många flyktingar att högljutt klaga inför hela svenska TV-publiken. Även om man kan ha förståelse för deras frustration gav det hela ett sken av att de flyktingar som kommer till vårt land endast består att en massa gnällspikar.

Jag är väl inte helt fel ute om jag påstår att det runt om i Sverige finns ett utbrett missnöje mot alla som kommer för att som de säger: ”snylta på vår välfärd”. En indikation på detta är väl SD-s framgång i opnionsmätninarna. Ett parti vars politik är klart invandrarfientlig.  Jag hyser, som jag tror, välgrundade farhågor för att onsdagens program kan utgöra en grögrund för ytterligare främlingshat.

Min erfarenhet i mötet med de asylasökande som kommit till Långviksmon är att de är vanliga stillsamma människor som har kommit med en ambition att gära rätt för sig i det svenska samhället. Även om invandrarna mumera är en markant del av byns befolkning finner jag inte att det därför skulle vara orsak till några konflikter. Många frivilliga i samhället ställer upp för att de skall trivas här. Vid många gemensamt anordnade festliga tillfällen har de upplevt sann gemenskap. Det är en del som, efter att ha fått uppehållstillstånd, velat stanna och rota sig i Långviksmon. Om det är något som de inte varit helt nöjda med har det ventilerats vid regelbundna träffar. Där har man, i stället för att så split, verkat för att skapa förtroende och gemenskap. Det är väl så det skall fungera skulle jag tro. Eller hur?