12 december 1947.

Det finns vissa datum som man kommer ihåg lite mer än andra. Ofta beror det på att särskilda händelser eller företeelser är knutna till dessa. Ett sådan datum är den 12-te December 1947.

Jag vistades då på folkhgskolan i Härnösand för ett års studier på skolan. Fem månader tidigare hare jag fyllt 18 år och ansågs då mogen för att ta körkort. Rätt omedelbart efter artonårsdagen skrev jag in mig för lektioner på en bilskola i Härnösand. Jag minnsa att övningsbilen var en hedervärd Cadillac camriolet med ansenliga hästkrafter under huven.Om jag minns rätt blev det nio eller tion körlektioner och det teoretiska fick man klara själmv så gott man kunde. Efter dessa lektioner ansågs jag kapabel nog för att avlägga ett körprov. Besiktningsmannen var en sådan av den gamla stammen  med erfarenhet till och med från trettitalet. Han hette Westman och hade före sin tjänst i Härnösand haft samma upgift i Örnsköldsvik.

Nu var det så att vid uppkörningsprovet hade han alltid samma runda varje gång. Från utgångspunkten Brunnshusgatan, högersväng im på Nybrogatan. Över Nybron och vänstersväng vid järnvägsstationen in på Järnvägsgatas, vänstersväng in på Södra Vägen och sedan vänster in på Storgatan , över broarna och högersväng in på Brunnshusgatan igen och tillbaka till utgångspunkten. Det visste bilskoleläraren och körtutbildningen gick i stort sett ut på att klara den rutten utan några större incidenter. Körprovet gick bara galant, men så var det teorin. Det gick inte alls. Jag hade läst på för dåligt och min kännedom o olika trafikmärken var undermålig. Så jag blev kuggad på teorin. Jag fick uppmaningen att fara hem och läsa på lite bättre och komma tillbaka om två dagar som var en fredag. Efter lite plugggande av teorin var jag tillbaka på fredagfömiddag. När jag kom in till den gamle gode Westman fick jag beskedet han antog att jag läst på ordentligt så han hade iordningställt att nödvändiga papper. Det var således bara att hämta dessa och knata upp på länstyrelsens körkortsenhet och lämna in handlingarna. Fick då beskedet att jag kunde återkomma på måndag och kvittera ut mit körkort. Glad i hågen knatade jag upp på Länstyrelsen på måndag morgon, betalad tio kronor i stämpelavgift och fick mitt körkort diekt i handen. Därmad var jag högst kvalivicerad som bilförare.

Nu har det gått 69 är sedan dess (nästa år blir det 70-årsjubileum) och jag har fått behålla mitt körkort under den tiden. Uppskattningsvis har jag väl kört mer än etthundratusen mil under dessa nära sjuttio år. Nu upplever jag att man som äldre bilförare måste vara mer skärpt än andra eftersom om jag eventuellt blir inblandad i en trafikolycka blir  med all sannolihet av med mitt körkort. Äldre bilförare behndlas strängare vid dessa tillfällen. Den erfarenheten fick jag under den tid jag satt som nämdeman i Lånsrätten och dömde i körkortsmål. Även vid bagatellartade incidenter ifrågasatte man behörigheten. Det hände rätt ofta att domen i  sådana mål gick till den åtalades fördel.

Att behälla rätten att framföra bil i trafiken känns nästan som en del av ens persolighet varför det är klart positivt så länge man har den förmånen. Men peppar peppar.

Gonatt och gomorron.